jag hade lekt tanken flera gånger
att jag en dag
skulle få skriva en dikt
som handlade om dig

om jag fick chansen
då skulle jag skriva det finaste
någon någonsin skrivit
om den vackraste flickan
som någonsin existerat

med huvudet högt och ryggen rak
skulle jag lägga mitt hjärta i din hand
och läsa upp dikten för dig

jag skulle betona varje ord med kärlek
som med styrka och tyngd
skulle landa mjukt
i ditt hjärta

och nog kom den dagen allt
jag kunde knappt tro att det var sant
äntligen skulle jag få säga allt det där
du vet
det som jag aldrig vågat säga förut

men jag sabbade det rejält
när jag snubblade på mållinjen

för vi hade precis börjats ses igen
efter flera års uppehåll
och du hade inte varit singel någon längre tid

det sägs ju att det finns en tid och plats för allt
och det här var nog inte rätt tid för mig
att skriva en kärleksförklaring till dig

så jag försökte gömma kärleken mellan raderna
men dina kyssar och din kropp
talade till mig
som om att allt var möjligt

jag var förvirrad
vad var rätt och vad var fel
vad var upp och vad var ner

kan det vara fel att älska?

jag skrev dikten till dig ändå
men den blev aldrig vad den kunnat bli
jag önskar att jag fick göra om allt

för när jag läste upp den för dig
så satte jag orden i halsen
mitt hjärta slog så hårt
min röst darrade
jag var nervös
och rädd

rädd för att blotta mitt hjärta för tidigt
att du skulle förstå
att du är ovärdelig för mig

så dikten funkade nog inte alls
orden trasslade till sig
allt blev kaos

jag skulle göra om det om jag kunde
men jag antar att man bara får en chans