Johan vaknade, det var en underbar morgon, solen sken ute, genom gluggen såg han det, det var varmt och skönt hela världen verkade le. Le gjorde också hans besökare, ett elakt svarttandat leende… Nu är det din dag, sa den leende lede fan…

Johan hade hamnat här för en aristokrat, en djävla ”adelsman”, hade tagit hans flicka, inte mördat, inte rövat, men rövat hennes själ, han hade tagit henne, skändat hennes kropp och gjort henne med barn, med sina kamrater so vakter hade han tagit henne. Johan hade hört om allt detta, han hade träffat sin älskade hon som såg honom djupt, var endast en skugga av sitt forna jag. Hon hade slagit ned blicken, försökt dra sej undan ”ta en annan jag är skändad” sa hon…

Han försökte på alla vis men hon ville inte se det så, hon skämdes för det som hänt fast de inte var hennes fel. Så när Johan tog upp saken med först, adelsmannens far, så fick han flera piskrapp, sen kungens och statens man, som varnade honom att gå vidare med saken för ”då skulle han dö, han var bara bondson”

Så det var vad Johan visste när han tog adelsmannen till fånga, och tvingade honom att be henne om ursäkt, han hade fått honom att blöda vid tillfångatagandet så adelsmannen sam efteråt att ”nu är du dödens”. Han visste det med, så han kastade åt honom en käpp att försvara sej med, och utmanade honom att slåss, han ville inte men blev tvinga, vilken skymf, en käpp, och mot en bondson!

Men de slogs, på slutet så närmade sej adelns hyrda män, de som kom för att rädda sin adept, men Johan slog ner honom och stack kniven i hans hals, så det tog tid innan han dog. Han raglade runt, tog ur kniven men kunde inte hålla för ett sånt hål i halsen. Han dog, framför ögonen på sin far, han dog inför alla andra och kungens man kom och skrek, ”din ynkliga dräng, nu är du adelsmördare, du ska dö”

Johan såg honom i ögonen, ”du sa jag skulle dö även om jag bara rörde honom eller talade vidare nu är det så att jag då lika gärna kan döda…” och han ropade ”MINNS DET MINA VÄNNER, OM NI SKA GÖRA UPP MED ADELSMÄN, GÖR INGET LITET, NI KAN LIKA GÄRNA DÖDA DOM DE HAR INGET VÄRRE STRAFF ÄN DÖDEN, LÅT OSS DÖDA ADELSMÄNNEN, NÄR VI HAR DÖDAT ALLA ADELSMÄN SÅ FINNS DET MÅNGA BÖNDER KVAR ATT BO I LANDET, LÅT OSS GÖRA ETT SPEL AV DETTA, LÅT DOM SE ATT FÖR VARJE MÖRDAD BONDE SÅ KOMMER DET MINST 10 NYA SOM DÖDAR FLER AV FÖRTRYCKARNA”

Adeln skrek innan han var slut men alla uppfattade orden och jublade, då såg man en rädsla hos dessa, dessa annars så ”viktiga och maktfullkomliga” män som styrde allt, bestämde allt och var, helt utan normal barmhärtighet.

Han hade dömts, till döden, halshuggning av bödeln, och han skulle åka i skamligt gatlopp innan… han bands på en kärra, dragen av en långsam åsna fastbunden med händerna, stående, även bunden i fötterna. Och såna saker som ”sista välsignelsen” var enbart ”min son ångra dina synder om du inte vill hamna i helvetet” men i hans fall, med tillägget att han i alla fall skulle hamna där men han kunde rädda sina närmaste genom att göra det. Men han hoppade över det, ”ni präster går bara överhetens ärenden, ni är de djävligaste på jorden, en himmel med präster är värre än helvetet” skrek han. Det hördes ut, många utanför hörde det och prästen svor ”du kommer att brinna i helvetet i evig tid”.

Sen gick han…

Nu var det heller ingen sista måltid på den tiden utan han hade fått svälta i 5 dar, bara lite vatten för att inte dö, för tidigt. Men en del slag fick han, knuffar, pisksnärtar i ansiktet, men de slutade när de kom ut för folket skrek… Hotelser och skrik från en stor samling människor är inte det man är minste rädd för i dessa kretsar…
”Kortegen” rullade fram sakta, och ingen gjorde något, inga horor som kasade glåpord, sten och ruttna saker, ingen som hatade honom, ingen som hoppade upp på vagnen för att slå, han åkte som en majestät. Han talade högt han sa ”LÅT INTE DESSA MÄNNISKOR HUNSA ER, GÖR ER BEREDDA ATT VINNA STRIDEN OM FRIHETEN, GLÖM INTE ATT JAG DOG FÖR ER FRIHETS SKULL, LÅT INTE MIN DÖD, VARA FÖRGÄVES” Han upprepade sej en massa ggr längs vägen, människor stod i rak ställning, de visste inte om saluter och sånt, på 1400 talet, de bara visste att, han var en stor man, en av de största.

Efter resan så bands han fast för offentlig avrättning yxan var klar, bödeln stod där då skrek massan ”bödel du kommer att dö, bödel du kommer att dö”.. aldrig hade nåt sånt hänt förut. Och han försökte få slippa, men fick inte, ”gör ditt jobb din ynkliga figur” sa kungens man, om än något skrämd.

Så slog bödeln, första slaget dödade inte, inte heller det andra, men det tredje skilde huvud från kropp, och bödeln tog sin vana trogen upp huvudet och visade liksom huvet att kroppen bara slutade vid halsen. Blodet sprutade och folket vrålade ”kungens man, hämnas skall, Johans heta blod hämnar”. Aldrig nånsin hade nåt sånt hänt, förut…
Kungens man såg argt, men även skrämt, tystnad skrek han, de i första ledet tystnade men de som inte syntes skallade på ”kungens man hämnas skall, Johans heta blod hämnar”
Prästen skrek och äskade tystnad, då skrek några ”himmeln är helvete om prästerna är där” men det tystnade fortare… ty skräcken för Gud, präster, limbo och helvete satt djupt…
Djupare än för kungen och adeln…

Folket skingrades, alla gick hem, 2 dar senare så ”dog” bödeln, man fick importera en ny, från en annan del av landet, en som alltid var maskerad. Märkligt nog så blev de kortlivade efter det, till slut ville ingen vara bödel, där…

Kungens man reste aldrig ensam, adelsmannens hus, brann ner till grunden, han byggde upp det men det brann igen, märkligt nog så klarade sej alla hjon, båda gångerna, efter andra gången så blev det inget nytt hus, han dog i armod…

Kungens man dog märkligt, han försvann och hittades död i det iskalla vattnet, död som den Johan han en gång dömt.

Allt detta orsakat av en ”överdådig och maktmissbrukande yngling” som, ville göra sej bemärkt och respekterad. Han visste inte vad respekt var han trodde att rädsla och respekt var samma sak, inte så stor skillnad mot vissa maktmissbrukare idag…

Johans öde var att bli en hjälte, visserligen en dödad sådan men ändå, kvinnans barn uppfostrades som Johans son och blev en rättskaffens frihetshjälte han med, trots sitt ”adliga blod”.