Det finns en sak. En sak jag aldrig berättade. Jag har funderat på det länge, om jag kanske ljög mer än jag hade behövt. Om jag kanske spelade över eller om jag var mig själv för mycket. Ja alltså, jag brukar göra sånt. Inte alltid. Bara när jag är kär.
Det råkade vara så att jag gillade en kille ett tag. Det händer faktiskt fortfarande att magen drar ihop sig i ett enda stort pirr när jag ser honom. Eller då jag ser en look-alike på stan. Oftast glömmer jag det faktum att hans ordförråd knappast består av mer än ord med två stavelser. (Till-sam- mans skulle med andra ord vara ett världsrekord i uttrycksfullhet)
Men jag var inte bättre själv egentligen. Varenda gång vi träffades pratade jag bara om saker som inte hade någon betydelse. Jag vet inte varför. Jag var kanske rädd för vad som skulle hända i ett ögonblicks tystnad. Och såhär i efterhand ifrågasätter jag om gjorde tillräckligt för att hans skulle förstå att jag…tyckte om…gillade… va fan! ÄLSKADE! Okej? Det är sanningen.
Ibland tror jag till och med att jag var elak. Av frustration. Sa saker. Som att han inte var så bra som jag tyckte att han var. Jag antydde att han inte var underbar, att han inte var begåvad, att han inte spelade någon roll för mig. Vilket var helt jävla idiotiskt. Eftersom allt jag ville var att vara med honom.
Jag fattar inte. Hur det går till. Att bli ihop. Jag försökte intervjua mina kompisar som haft parförhållanden. Och jag blev nästan mer förvirrad än innan. ”Jaa, vi umgicks en del och sen var vi bara tillsammans liksom.” Hallå? Nog har jag varit social med killar men inte har vi blivit ett par för det inte. Måste man liksom inte göra ett muntligt avtal eller så? ”Ska vi va tillsammans? Okej, men då håller vi ihop då. Du och jag. Och vi slutar träffa andra va? I hångelsyfte menar jag, vi kan ju inte sluta träffa andra helt. Det vore konstigt. Och jag ska på tjejkväll nästa helg. .”
Allt detta besvär. För att nå fram till en individ av det motsatta könet. Och så lovar jag att det visar sig att vara exakt som titeln på den där boken som nämns överallt. Män är från Mars, kvinnor är från Venus. (John Gray) Det kanske är så? Och i så fall kanske jag borde läsa på. Antingen ovanstående bok eller den där… va fan den nu hette. Just ja! Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata. (Allan och Barbara Pease).
En självhjälpsbok kanske? En med ungefärlig titel: Hur du tar första steget utan att känna dig som en idiot. Det vore något för mig. Och det är kanske det som är lösningen. Det är kanske det jag borde ha gjort från första början. Jag borde helt enkelt ha gått fram till killen och sagt: Ja typ ba älska dej asså! (Och så vore det ur världen!!!)