Jag skulle vilja att en poet älskade mig.

Någon som kan skriva så att det gör ont i mig.

Texter som får mitt kött att bulta,
blodet att bubbla.

Någon som ibland lämnar en liten lapp på köksbordet.
Med en massa vackra och kanske lite utnötta ord.

För att tala om hur underbar och fantastisk jag är.

En poet som skriver kärleksdikter och sätter dit mitt namn längst ner.
Litegrann som att ”den här, den är till dig och ingen annan”.

Men nu finns det inte en poet som älskar mig.

Så jag skriver lite till mig själv istället.

Om hur fucking jävla great jag är.
Jag använder alla utnötta ord.

Utnötta ord som är utnötta för att dom är så fina och vackra.

Och nu tror jag på mig själv. Nu tror jag på orden.

Jag behöver ingen poet.