Jag har aldrig sett honom förut. Jag vet inte vad han heter. Eller vilken hans favoritfärg är. Han är inte snygg, stilig eller söt. Inte vacker. Men full.

Han lutar sig närmaremed sina uppsvällda läppar. Andedräkten som fuktar mitt ansikte stinker öl och tequila.

De främmande läpparna är mjuka och slappa. Tungan slemmig.

Jag kysser en snigeltunga. Jag gillar det inte. Jag hatar det. Men jag gör det ändå. För att jag måste. För att jag inte klarar av att ljuga längre. För att jag vill veta hur det är.

Jag känner mig instängd. Med hans händer på mig. Äcklig. Besudlad. Det är inte hans fel. Jag vet det.

Jag kan inte andas. Vrider mig loss. Tränger mig fram mellan svettiga kroppar. Bort. Bort från dansgolvet.

Och jag inser, på väg till baren, att mina drömmar om den första kyssen är döda. Mördade. Slaktade. Styckade och malda till köttslamsor.

Jag har gått på lögnen. Om hur vackert och underbart och rent det skulle vara. Filmerna har ljugit för mig. Böckerna. Bilderna. Musiken. Och jag önskar att jag inte fått reda på sanningen. Att jag fortfarande levde i illusionen.