Kom igen. Kom igen. Kom igen. Fan.

Jeansen i storlek 46 är för små. Jag får inte åt knappen. Inte dragkedjan heller. Jag tittar på storleken igen för att kolla om jag kanske råkade ta fel. Men nej. En 46:a. Jag får inte på mig en jävla 46:a.

Jag betraktar mig själv i spegeln. Jag tittar så noga att det gör ont i mig. För jag vill inte se, jag vill inte veta. Ändå stirrar jag på bristningar och dallrande fett. På valkar och celluliter.

Jag är 19 år. Och jag har aldrig känt mig så här äcklig, ful och värdelös i hela mitt liv.

Halsen gör ont och jag sväljer. Jag vet att jag kommer spy upp tårarna snart. Fast det får inte hända här. Inte där någon kan se mig.

Kamerorna i provhytten stirrar på mig. En film startar i mitt huvud. Två vakter, två medelålders män, sitter och tittar på en TV:skärm. De skrattar och slår varandra på ryggen när de ser mig, oförmögen att få på mig ett par jeans. Med mage, lår och ryggvalkar dallrande utanför.

- Fan nog har vi sett mycket fult men det här tar ta mig tusan priset, halvskriker den ena.
- Ja för i helvete. Vi borde få lönetillägg för att se sånt här skit på arbetstid.
- Precis, man får ju men för livet!

Mina ögon är blanka i spegeln och jag ser bort så fort jag kan. Jag sparkar av mig byxorna och kastar på mig mina egna kläder. De kläder som aldrig är tillräckligt fina och alltid fulare än alla andras. Alltid tråkigare, alltid formlösare, alltid tantigare.

Försiktigt viker jag upp förhänget och ler till nästa person i kön. Jag ler fast det får min bröstkorg att vilja sprängas.