pastellögon i vilka färgen domnat och mattats ut av
alltets intethet ser på mig och hon
slukar sina piller och hon
ser ut över stan utanför fönstret och hon
ser ut som fan och hon
ser ut som gud och hon, hon gör sina
nervösa blinkande tics när hon tittar på mig och
askar i ett glas gammalt vatten

pastellögon som en gång var mina är nu
nästan främmande och de gärningar min inspiration
en gång växte från och ur har nu blivit plundrade och rövade
och jag önskar att jag kunde se henne igen
bara en gång
bara en gång önskar jag att jag kunde se henne
för den hon en gång var
bara en gång till kommer vi säga hejdå sen
kommer det vara för gott och i all evighet för
vi har universum och piller emot oss och
det tror jag vi båda vet om

pastellögon dör ut och kvar är vinter