efter mitten av augusti
sommarn
förr oändlig
sluter sig stilla om höst
och jag sitter ute i morgonbetraktelse
med kulingruskade träd i en fågeltyst värld

natten har varit mörk
men vårtbitare sjöng
och kattuggla ropade som i engelsk deckare

"som när man just skulle börja skolan"
skriver jag
"som när oändligheten ändå tog slut"
skriver jag

minns jag

"Men först måste sommarn börja. Och i barndomen fanns ingen riktig sommar, innan man först hade haft skolavslutning. En sådan som var syréndoftande och björklövsprydd. När hela det oändliga lovet låg orört framför en! Som ett mirakel! Och på den tiden var det frågan om nästan tre månader! En oöverskådlighet.
”Mamma, tycker du också att sommarn nästan inte kan ta slut?” frågade Ruben sin mor, när de gick nerför skoltrappan efter avslutningen med »Den Blomstertid« ännu sjungande i öronen. ”Jag älskar sommaren!”
”Jag älskar också sommaren”, svarade mor. ”Men för en vuxen är det lite annorlunda, förstår du. Tiden går liksom fortare, när man blir äldre. Och så upphör inte arbetet för en mamma bara för att det är sommar. Jag menar, det blir inte som för ett barn, när skolan stänger. Men jag tyckte också att sommarn nästan var oändlig, när jag var barn. Och jag älskar fortfarande sommaren”. Det där sista gjorde Ruben glad och han sprang studshoppande in i sin barnsommar".

minnes jag
och nu som då
undrar jag
hur det senare kommer att kännas
när fötterna vadar löv
när första frosten biter
när mörkret riktigt trycker
innan
man
sen
bah
är där igen
i oändligheten