Mjuka diamanter, små små safirer från himmelen letade sig ner längs fönsterrutan, denna genomskinliga vägg som skyddade deras ärliga ord och trevande tankar från världen utanför. Sorlet från de andra gästerna hördes knappt, där de satt vid fönstret intill Götgatsbacken, vid sidan av alla människor som sökte skydd från regnet, som småsprang eller traskade fram, djupt försjunka i diskussioner om vem vet vad under uppfällda paraplyer i alla tänkbara toner. Som en levande tavla, varje person en pensel och deras klädesplagg och accessoarer färger som lämnade sina egna personliga avtryck på denna enorma canvas.



"Vad tänker du på?"

Jag vänder mig mot dig, mötter din blick och alla de nyanser och kulörer från de skådespel som utspelades sig på scenen utanför rinner av mig, gjorde sällskap med de droppar som inväntade sin ändhållplats för att sluta upp med sina bröder och systrar på trottoaren på utsidan av Wayne's coffee shop.

Våga, våga vara ärlig nu

Jag tar ett djupt andetag.

"På... min bror, på hur mycket jag saknar honom. Redan.
På dig, på oss"
"Vad tänker du då?"

Nya droppar landar där andra redan hade tagit mark, för att falla i de blöta spår som i ett oändligt mönster breder ut sig på den stora glasskivan.

"På vårat samtal igår, hur det kändes, hur det fick mig att känna och tänka. Våra kanske inte så väl valda ord över en pizza"

Du skrattar till, inte för att det jag säger är fel eller löjligt, utan hur jag väljer att formulera gårdagen, "över en pizza", åt den situation som kanske inte var den mest självklara eller smidigaste av lägen att ta upp frågor som 'Vad vill vi med det här' 'vad känner du' eller 'vad känner du för mig'.

Förmiddagen hade varit förfärlig, förgiftad med en massa tryckande tankar och osagda ord. Ansträngd och spänd, en atmosfär som gick att ta på, ogenomtränglig och kylig.
Våra stela rörelser ekade mellan de väggar som höll varenda känsla instängd, tryckandes mot bröst, tinning och förteget förslutna läppar. Tack vare "över en pizza".

Du: Jag kan inte, jag gillar dig, annars skulle jag inte sitta här. Men det går inte, kommer få lov att avsluta det här. Ju längre vi väntar, desto svårare kommer det bara att bli.
Jag: Då är det lika bra att vi gör det nu, för ju längre vi väntar så kommer jag bara att få ännu mer känslor för dig. Jag kommer bli kär i dig. Bättre att vara ledsen nu, än att sen behöva gråta... ensam.

NEJ JAG VILL INTE!!!

"Nej, det var nog inte det bästa av ställen" du lutar dig framåt, håller fast min blick "jag trodde, jag trodde faktiskt att det var sista gången jag såg dig. Att det sista jag skulle dela med dig var en skjuts till Gullmarsplan"

Jag klarar inte av det, för feg för att låta mina ögon vila i dina. Känns som om du sträcker dig, över bordet, greppar tag i mitt bakhuvud, med din näve hårt begraven i mitt hår medan dina vackra blåa ögon ärligt borrar ett hål genom allt som är jag.

Jag med... jag med... jag med. Jag var så nära på att springa, fly för att rädda mig själv från all den smärta mitt hjärta bad om att få undslippa. Jag med.

"Undra om dom är mamma och dotter" Du vrider ditt huvud efter mitt och skrattar när du får se två udda personer i missmatchande kläder och morotsröda frisyrer.
"Jag hoppas inte det" Du ler. Kanske, jag vet inte, glad över att jag modlöst böt samtalsämne, att jag bjöd på lite andrum, några sekunders vila.

Våga, våga vara ärlig nu

"Jag... jag tänkte faktiskt. Jag var så nära att... Åh va jag kommer låta fånig nu" Jag gömmer mitt ansikte, som ett barn, bakom mina händer.

Är jag säker nu?

Jag känner hur dina mjuka fingrar letar sig in mellan mina stela. Hur du sakta bryter ner den mur jag byggt upp. Inte bara genom att enfaldigt gömma mig bakom mina solkyssta händer, utan de väggar av stål jag murat in den lilla illa röst som egentligen inte vill annat än att bli hörd.

"Att...?" Du ler.

Jag suckar.

"Att inte låta dig sova över, att be dig hålla dig borta. Börja lämna dig bakom mig, att fly. Att säga... säga... föreslå..."

Jag söker tröst, en tillflyktsort, ett safeplace i alla de människor runt omkring, som ovetande blir iakttagna och deras omedvetna stöd där de går fram och tillbaka på gatan utanför. I de människor som låter min sanning bli sagd utan att se på dig.

"att om du skulle knulla... ligga med någon annan att... du skulle skydda dig. För jag vill fan inte ha någon könssjukdom. Att, om du skulle... om jag skulle... så..."

"Se på mig, det skulle jag aldrig. Det vill jag inte...!"
"Inte jag heller"

Jag ler. Du är så underbar där du sitter, frågar och lyssnar. Ger mig tid och låter mig staka fram varenda ord som ett barn hos en talpedagog. Vem är det som är 28 år egentligen? Inte är det jag i alla fall...

Vi sitter där, min tomma kaffekopp ett minne blott. Ditt te är inte längre varmt. En halvtuppäten bagel suckar trött på en sedan länge bortglömd tallrik. Minuterna har blivit timmar, och timmarna oändliga. Gatan är nästan tom, söndagen nästan död. Bara du och jag, en massa sagda ord och en delad sanning. Ett outtalat hopp, en vädjan till det omöjliga. En oförlåtlig kärlek.

"Men det är inte..." Du fortsätter, viker aldrig undan din blick när du pratar. Hur kan du vara så säker på dig själv? Så stark? "... lätt. Jag kan inte, vill inte bli kär i dig. Det är dödsdömt, det har det varit från första början. Men jag kan inte säga hej då till dig, jag vill inte. Tycker väldigt mycket om dig, annars skulle jag inte sitta här, tänka på dig när vi är ifrån varandra och ogillar att somna utan dig. Men du och jag, det finns ingen framtid"



"Jag vet..."


men jag vill inte

kanske... kanske... kanske?


Regnet har slutat falla, små hav av regndroppar målar den gråa asfalten svart och servitrisens ord har sönder, krossar den värld, den ärliga lilla bubbla vi otroligt omtänksamt befunnit oss i.




"Vi stänger nu"