Jag lyssnar på The Lake och drar ner och för alla persienner och gardiner i hela lägenheten. Jag undrar, precis som alla andra dagar på lovet, vart sommaren tog vägen. Jag ser fram emot hösten, oavsett hur radikalt grå den årstiden har varit så länge jag kan minnas, för allt jag minns är brustna hjärtan och ständigt dimmiga år på högstadiet. Jag saknar en annan sida av mig själv och undrar vad som får mig och mitt hjärta att stiga upp ur sängen halv sju för att gå uppför samma gamla backe och åka in till söder med samma gamla tunnelbana som alltid. Jag påminner mig själv ständigt om någon tidig morgon i framtiden när jag kommer vakna upp ur drömmen och förstå hur och varför allting blev som det blev, hur ett helt liv kunde passera förbi utan att man kunde sätta finger på vad som faktiskt var fel.