Efter en härlig och ovanligt solig sommar tar vardagen i lite extra hårt när man knackar på sin systers dörr och möts av en gråtande 6 åring, en vecka kvar till skolstarten men redan två dagar in på den vanliga arbetsveckan för mamma igen.
Det är skolångesten som har slagit till.
Av någon anlednings slår den alltid till vid den här tidpunkten varje år, och jag som är en gammal moster har lyckats vänja mig och kan värja mig, men för ett barn som henne förstår jag att det kom som en chock i år igen.
När jag ser henne väcks dom känslorna upp inom mig som jag också får varje år, men som jag ännu inte lärt mig känna igen så jag kan trolla bort dom i tid, och jag frågar mig samma fråga som jag alltid frågar mig och förmodligen alltid kommer att fråga mig också:
”Varför blir det såhär?”
Att barn inte vill börja skolan är inget nytt, och jag vet att det är fler än mina syskonbarn som har mått dåligt över det denna vecka, och såklart blir det så.
Det finns naturliga orsaker som att man har varit ledig i nästan 2 månader och att man badat, ätit glass och kunnat sova länge länge länge varje morgon.
Och det kan man inte göra så mycket åt. Man kan lova barnen att man äter glass på helgerna också men det är så långt man kan komma liksom.
Men det jag fasar över är att jag vet att det ligger mer bakom barnens ångest över skolstarten än detta, och ibland tror jag att skolväsendet liksom har nöjt sig med att se den enkla lösningen.
Ibland tror jag att skolväsendet i sig hellre vill se barnens skolångest som ett tecken på saknad av sommaren, men det är att göra saker och ting alldeles för lätta för sig.
Alla har vi varit barn, och jag kanske har varit barn mycket mer än ni andra, men när jag var liten var det inte sommaren jag saknade när jag stod i hallen i skolan och hängde av mig min nyköpta ryggsäck.
Det var min familj. Mina föräldrar. Mina syskon. Mina husdjur. Min oboy mugg i köket.
Det var separationen från dom där hemma som gjorde ont, inte separationen från sommaren.

Och det som gör mig orolig, är att ingenting har hänt sedan jag började i ettan, för 11 år sedan.
Skolväsendet i sig har ett ansvar för barnens fysiska välbefinnande. De ska ge barnen mat som är nyttig, de ska låta barnen röra på sig och de ska skydda barnen mot faror av alla slag.
Men skolväsendet måste också se till barnets psykiska välbefinnande, hur skulle det annars se ut, en skola som bara vårdade halva barnet?
Nej, kan inte skolan ta hand om, minimera och faktiskt få upp ögonen för barnens separations ångest så borde dom inte ha hand om barnen alls.
Glappet mellan det lugna hemmet och den läskiga skolan är enormt, och det måste kunna suddas ut, något jag inte tror sker med nya lagar utan snarare med mer mänsklighet, lekar och närvaro, och framför allt en hög dos av friheten i att vara barn.
Se till barnens psykiska behov, och ta er tid och försök sätt er i deras situation.