Det är inte alla människor som har äran att få höra mig sjunga.
Förmodligen är det en hel del som hör mig sjunga från scen, men nu talar jag om äkta sång
Sång ifrån hjärtat.
Ni vet sång som stiger från läpparna i ett lyckligt ögonblick utan att hjärnan märker det.
Eller har ni redan glömt hur det är att vara liten?

Ett utmärkande drag hos barn ( förrutom att de är de mest jordnära människor som vandrar på jorden ) är att de spontansjunger när de blir glada.
Och de är inte så att de tar hänsyn til varken person eller situation, när andan faller på så sjunger dom och alla andra får helt enkelt bara svälja det.

Första gången jag hörde det blev jag riktigt genomvarm av lycka.
Vad härligt!
Men plötsligt spräcktes min ny upptända lyckolåga och förbyttes till en förbryllad fråga.

Barn spontansjunger hela sin uppväxt, men slutar först när de börjar skolan.
Är inte det typiskt?
Jag måste vara skapt likt det största barnet på jorden men jag har aldrig fullt ut gillat tanken på att gå i skolan, så jag blev inte så förvånad över detta faktum som jag blev ledsen.
Det kan inte hjälpas att det stör mig, att den underbart genialiska uppfinning som spontan sång är ska behöva hindras på grund av samhällets regler angående skolan.
För visst vill vi hålla våra barn kreativa, och det gör vi genom slöjd och roliga timmen m.m., men när lärarinnan säger "tyst!" ska de små liven ändå vara lugna.


Jag bara undrar om det vore möjligt att inte hämma den kreativa sångteknik som våra små barn äger, utan istället faktiskt ta vara på den.
Vem har egentligen sagt att barns spontana sång inte lämpar sig i skolvärlden?
Vi arbetar hela tiden på att utveckla vår skolvärld men tänker vi på att ta vara på de råvaror som barnen har i sig själva?

Det förvånar mig att det ska vara så svårt att kunna tänka sig en sjungande skola.
Och nu talar jag inte om en skola med musik på schemat, nu talar jag om en skola där barnen får ge ton för sin glädje precis när de känner den, att de får njuta av stundens lyckorus lite extra.

är det inte på tiden att skolan ändrar sin pedagogik, iallafall för eleverna i låg och mellanstadiet?

Och ibland undrar jag om det inte skulle vara annorlunda för oss vuxna, som hela tiden försöker hitta nuet i tillvaron, bara med lite sång.

En bra barnvaktsregel jag tidigt lärde mig lyder likt följande:

"Barn är som lyckligast när de sjunger".

Låt det förbli så.