Efter en lång dag står jag vid diskbänken och skvätter vatten på hela benen i ett försök att diska upp dagens disk.
Jag är en sån där person som tycker att diskande är avkopplande ( jag säger det inte bara, jag menar det också! ) så lagom trött som jag är går en timme rätt fort förbi.
Med vatten upp till armbågarna börjar tankarna florera: om dagen som varit, dagen som kommer och om nuet.
Det kommer tankar om släktingar och vänner, och i takt med att deras ansikten syns på min näthinna sipprar en och annan bön ur mig.
”Gud, låt det gå bra i skolan för henna, åh just det bevara honom på resan dit bort!…” m.m.
Plötsligt kommer jag att tänka på något riktigt roligt som hänt under dagen och som om Gud stod där bredvid mig med vatten upp till armbågarna han med, skrattar vi hjärtligt ihop.
Efter ett tag kommer en fundering som får mig att tänka efter:
”Är detta bön? Kan det vara så enkelt?”
Bön är ett ämne som man kan diskutera om i det oändliga, både positivt och negativt såklart. Positivt därför att så mycket kraft, så många möjligheter och en så nära Guds relation som du får i bönen får du ingen annan stans. Negativt, därför att vissa inte är flexibla nog att kunna se det möjliga sätten att be på.
Kan man verkligen be till Gud den allsmäktige, medan man desperat försöker diska ren den grötbrända kastrullen? Hör han min bön på toaletten i skolan inför det kommande matteprovet? Eller lovsången jag nynnar på i gymmet? Stiger den också som rökelse inför Gud trots att jag inte är i kyrkan eller i bönevrån på mitt rum?
När sanningen slår mig önskar jag nästan att det fanns mer disk att diska.
Självklart är inte Gud beroende av varken plats eller form på min bön, det skulle vi människor, i alla fall inte jag, klara av.
Att falla på knä är underbart om man känner för det, liksom en redan skriven bön kan vara jättefin, men enlig Guds ord är Gud vår vän, och vänner skulle aldrig nöja sig med det.
I brist på ord kan jag nu bara se upp mot kökets tak och säga:
”Tack att du är som du är Jesus”