En del människor lämnar avtryck i ens liv.
vissa lämnar större, och en del nästan ingenting alls, men alla gör något avtryck som fastar på hjärtats minnestavla på ett eller annat sätt.
Det fanns en man som jag insåg först efter hans död hade lämnat ett mycket större avtryck i mitt hjärta än jag först trodde han skulle göra.
Han var ingen jätte nära vän till mig, men däremot till resten av familjen, och om någon som läser detta känner till min familj förstår ni hur pass nära jag då ändå stod honom.
Känner någon mig, känner den personen min familj.
Helt ärligt, jag har nog aldrig haft en vän som inte min familj lärt känna på ett eller annat sätt, eller helt enkelt adopterat in som ett nytt syskon i huset ungefär.
Hur som helst.
Mannen i fråga hette rikard, och jag mötte honom första gången som en lång och rödhårig hippie som brukade lämna sin cykel i vårat garage när han skulle resa bort eller på semester, för ungefär 5 år sen när vi var nyinflyttade här ute.
Jag visste att han hade lämnat en stor skatt av serietidningar i källaren till mig när vi flyttade in ( han bodde där vi bor nu fast långt innan ) så det intrycket jag hade av honom då var stående - en bra kille.
med snyggt hår.
Sedan förflöt en tid och jag såg inte av honom, tänkte nog inte ens på det, han var ju trots allt ingen nära vän till mig och pratat hade vi aldrig gjort.
Men en dag såg jag honom på gymnasiumet där jag går, och det gick inte att ta miste på att det var han.
En hel del hade förändrats på honom, han hade varken långt hår eller hippie kläder på sig, så det fördröjde ju processen betydligt när det gällde att känna igen honom, men nog var det han.

sen dess har jag sett honom nästan varje dag.
På slutet hälsade till och med han på mig utan att jag först sagt hej - en bedrift som tydde på att han kände igen mig.
det tror jag förresten han gjorde ändå ifrån början.
Han var en trygghet, en av dom där personerna som man visste man ändå skulle se varje dag.
Någon som liksom var så ett med vardagen att man nästan tog honom för givet.
Att en man som Rikard dör är en tragedi - det är allt jag kan säga.
han var 31 år, vilken ålder är det?
Det här har tagit upp mycket av min tankeverksamhet sedan det hände och jag har kommit fram till en hel del saker.
dels, har jag kommit fram till att man aldrig kan döma en person utefter hur han eller hon ser ut på ytan.
Rikard var en väldigt speciell människa på många sätt, men för mig behöver inte detta enbart vara av negativ betydelse.
Tvärtom, vi är ju alla skapade olika så det är väl inget fel med det.
Jag insåg också att Rikard, trots att han var ensam och i utomståendes ögon verkade ha ett väldigt enformigt liv, hade ett väldigt djup, och huruvida människor är inombord får vi också lära oss att inte lägga oss i.
Jag har hört en hel del saker men låt mig bara säga en sak - så sanna ögon som jag såg hos Rikard har jag inte sett hos många människor.
Det finns en till, men det får bli en egen blogg vid ett senare tillfälle.
Det sista jag har insett är också detta - Gud är trofast.
Det händer ofta hemska saker i vår värld, och många människor kan ha svårt att koppla detta till en god och kärleksfull Gud.
Så kan alla känna.
Men faktum är att allt som händer inte är Guds vilja, och allt som händer är inte meningsfullt, för guds vilja är aldrig ond.
Däremot är jag helt säker på att Gud är så trofast att han tog Rikard till sig i sin famn när han dog.
En så kärleksfull Gud tror jag på att visst såg han till Rikards hjärta och liv.
En man som levt som Rikard kan inget annat än komma till himlen.
Det är vi som kommer att sakna honom nu - Rikard är hemma.