Det var i min ungdoms fagraste vår
jag lade grunden till, hur jag går
Vägen är nu alldeles för smal
jag vacklar fram i mina fodral
Trots att det under sulan står stora tal
det värker, molar och mal
Lätt är att tappa sans och balans,
önskar det inget motstånd fanns

O, kära Moder , om jag lyssnat då,
så lätt i livet jag kunnat gå
Fast intet ont utan gott, man säger,
när bekymren trycka, jag gläds, jag äger
ett par av lidandets symbol
med vassa tår och klackar av stål