Han som jag sa var en man?
Minns ni honom?
Han har blivit ett barn.
Ett hanfallet, litet, barn.
Ett sådant barn som skriker, slår och sparkar
för att få sin omgivnings uppmärksamhet.

Det är synd.
För jag älskade honom.
På riktigt.
Och jag gav honom all min uppmärksamhet.
Han behövde inte skrika eller slå eller sparka.
Vi båda ligger redan ner.
Vi behöver inte skada mer.
Så jag säger ifrån.
Det går inte att skada mer,
det destruktiva beteendet är slut.
Slut för min del.
Men han,
han har alltid varit självdestruktiv.
Han kommer att vara självdestruktiv tills döden.
Eller?