När inget återstår vill jag bara döda spillrorna som lever kvar
Spillror av en evighet som alltid hinner ifatt

Jag greppar efter vapen men pulsen är för hög, handen darrar till
Görs mordet bättre utan puls?

En evighet besegrar en annan...
men tänk om jag väljer fel?

Hur dödas tiden bäst när styrkan för länge sedan falnat och bålets glöd blivit för kall att bränna?

Söker svar i ögats njutning, letar djupt i kroppslig rörelse, lämnar åt luften vibrationer att färdas i oändlighet

Tankens kraft tycks inte nog, men svaret finns i vinden
tillslut viskar den lugnande
Förgör en evighet med dess egna vapen, låt den bara passera