Tankar, tankar, tankar – TANKAR!

Din röst ”tänk inte så mycket” ekar likt ett exploderande crescendo.

Men dom är där, tankarna. Ett virrvarr av olika tonlägen och varianter på min egen röst. Tusen olika känslor klädda i ord och jag kan inte annat än att lyssna på var och en av dem och känna den osäkra klumpen växa i mitt bröst och mage.

VA FAN SKICKA DU DEN FÖR DÅ!?

”För att… för att, ja för att jag trodde… då… att det va en bra ide!” Naglar av stål greppar krampaktigt tag i min diafragma och jag får svårt att andas.

HUR I HELVETE TÄNKTE DU DÅ!?

”Jag vet inte… jag… JAG VET INTE! Ok, jag… Vi har ju, han, jag... Jag var ju med på hans fars 50 års fest. Han bjöd mig, han… han sa ju att han gillade mig” Jag spärrar upp ögonen när jag hör mina egna ord ”gillar, jag menar GILLAR! Presens inte dåtid”

………………………………………!?

Jag slänger ängsliga blickar på den tysta mobiltelefonen. Jag vet att du är vaken, jag vet att din telefon är igång. Jag har ju ringt. Min blick dröjer kvar på den svarta lilla elektroniska, väldigt slitna, uppfinning som just nu är det närmsta gud jag, i denna stund, kan komma.
”Ett till mess… ett litet skämt, som gör att allting är ok… att allt bara var en löjlig, överdriven, helt befängd, från en annan rymd… sanning som är så jävla självklar att jag inte på något sätt" jag suckar uppgivet "kan prata mig ur det här”

Sluta ljug för dig själv, för en gång skull och stå för vad du känner.

”Kuk, helvetes jävla fitt fan!” Jag slår mig själv i pannan och låter min hand dröja kvar för att sedan fungera som en ”fall-dämpare” och det svider i knogarna där dom ligger inklämda mellan pannben och skrivbord.

Han kanske inte har läst ditt brev, ditt mail med en länk till poeter.se… kanske är så att du stressar upp dig och beter dig helt absurt för ingenting? Har du tänk på det?

Jag lyfter blicken och ser ut som ett barn vars världsbild har blivit krossad i en miljon oreparerbara delar ”Va?”

Ja, det kanske är så att han inte har läst din lilla, lätt överdrivna kärleksförklaring. Det kanske är så att han är på väg till skolan, för du vet – lika väl som jag – att han inte är den som är den bästa på att svara på textmeddelanden eller när du ringer, speciellt inte när han är i skolan.

Jag biter mig i läppen, rynkar ögonbrynen och klumpen som spyr ut giftigt avfall i varenda ven och organ i kroppen på mig ger mig några sekunders permission från illamåendet, så jag kan tänka klart.

”… ja kanske”

Skuren av kväljningar sköljer över mig, som om en tsunamivåg bildats under den lilla stund av benådning, denna vindstillhet som rådde bara ett ögonblick tidigare.

”Jag hoppas det…”