Regnet faller ner och målar världen grå, trötta ansikten fyller den stressande morgontrafiken och jag går lugnt på blöta gator, trygg under mitt paraply. Mjuka toner från iPODEN smeker mina tankar och jag ler för mig själv.

Regndropparna stör mig inte alls, den dystra himmelen för mig är nästintill romantisk för den påminner mig om en kväll för, hur länge sen var den nu?

Veckor, månader?

Ja jag vet inte, men det dova smattret från min uppfällda sköld får mig att minnas den kväll då jag somnade på din axel, vaggad till sömns av det varma sommarregnet.
Den nedstämda dagen får mig bara att längta, längta och le i hjärtat när jag viskar tyst för mig själv ”Hoppas det regnar på fredag också, så jag igen får somna till dina andetag, dina in- och utandningar som är ackompanjerade till sällhetens symfoni. Livets regn och våran vaggvisa"

Det regnar, mjuka tårar. Tårar som faller för att just nu - är allt så jävla vackert.

Jag fyller mina lungor, den fuktiga augustiluften smeker mig från insidan och jag (det måste jag göra) skiner likt solen i dess frånvaro.