Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett annat kapitel ur boken som aldrig blev av.


Sagan om "Ljus i Gömsle"

12.     En saga från landet Pi.

( Hinder. Kommunikationen är bruten.)

 

 

     

På berget T´ais sluttningar finns järnhaltiga källor och leran i somliga bäckfåror är röd av järnoxid. Jag samlade lera i primitiva förvaringskärl av trä och rostade den till färgpigment på flata stenhällar. (Sedan I lärt mig konsten att tända upp eld var livet på många sätt lättare i bergen.) Pigmentet blandade jag i vatten och färgen jag på så sätt åstadkom använde jag till att dekorera grottans väggar med bilder från våra vandringar. Jag målade och berättade för trädet, som vuxit från telning till ett lovande litet ungträd. Vinden utifrån T´ai tog genvägen genom grottan och rörde trädets löv. De spelade en lågmäld melodi. Allt oftare hörde jag trädets röst. Vi lärde oss sakta förstå varandra och ord föddes inuti mitt huvud.

– Du målar bilder, viskade trädet, du kan bära världen hit in till mig och berätta för mig hur den ser ut. Jag kan berätta de gamla sagorna för dig i gengäld om du vill.

– Berätta någonting nu, bad jag. Och mitt träd berättade…   

 

 ” För mycket länge sedan levde kvinnan Ming Yi, som betyder ”Ljus i gömsle”, av Dårarnas klan i landet Pi. Sedan urminnes tider var folket inom Dårarnas klan konstnärer och schamaner, så även Ming Yi. Hon hörde inte till de framstående, i något av yrkena. Ming Yi älskade träd, stenar och moln. Hon kunde falla i dvala och då kom stundom visioner och bilder till henne. Hon var osynlig i större sällskap. För övrigt var hon alldaglig.

En natt såg hon i en dröm andebilden av ett träd. När hon vaknade visste hon att hon blivit utvald. Hon började måla bilden. Arbetet tog tid och hon fick göra många försök innan hon slutligen var nöjd, men då var hennes verk så kraftfullt att det nästan levde sitt eget liv. Den som lyssnade noga kunde höra vinden i trädets grenar.

Så hände det sig att Matriarkatets konung, Matriarkens gemål Wu Wang; ”Utan bindningar”  kom förbi och fick se bilden. Han var en lyhörd man och kunde höra vindens sus i trädet.

– Den målningen lyfter en sorg från mitt hjärta, sa Wu Wang, den vill jag äga. Ming Yi såg upp på honom. Han var stor över allt förnuft och skön bortom allt förstånd och Ming Yi, som förälskade sig i konungen, gav honom villigt bilden. Han tackade henne varmt.

Därefter sa han: Jag älskar dig inte och jag vill inte göra dig till min, men jag skulle en gång vilja äga dig.

Och Ming Yi gav sig villigt åt honom.

Han tackade henne varmt igen, och lämnade henne, precis som han sagt.

Men Ming Yi tänkte: Ingen man kan hålla mig så ömt och kyssa mig med så mjuka läppar, utan att älska mig. Och jag blev utvald i en dröm. Det han sa var inte sant, det jag kände är sanningen.

Hon började uppehålla sig på alla vägar där hon kunde möta honom och allt i hennes liv kretsade nu bara omkring att vinna Wu Wangs kärlek. Hon glömde sin schamankraft, sin konst och träden, stenarna och molnen. Ibland mötte hon verkligen Wu Wang, och då hälsade han alltid vänligt på henne, men hans kärlek vann hon inte.       

 Slutligen dristade hon sig in i Matriarkernas rike. Hon rörde sig bland de stolta, högväxta, mörka kvinnorna och när de såg henne var de vänliga, men oftast var hon osynlig. Wu Wang såg henne och hälsade lika artigt som alltid på henne.

– Ingen vet vem jag är, tänkte Ming Yi och gick bedrövad därifrån. Hon visste inte längre själv vem hon var och tvivlade på att hon existerade.

 Ming Yi vandrade hem till landet Pi och nedför alla trapporna ner till den djupaste grottan under Dårarnas stad. Där började hon uppföra en målning på väggen. Hon målade dag och natt, i ljuset från facklor. Allt hon älskat målade hon in i bilden. När den var färdig var den så fullkomlig, så harmonisk och inbjudande, att Ming Yi förstod att efter den kunde hon inte måla någonting mer. Hon torkade av händerna på sin målarrock, tog av sig skor och strumpor och steg in i bilden. Hon följde den slingrande stigen hon målat mellan blommade nyponsnår. Ming Yi blev mindre och mindre i tavlan, tills hon slutligen försvann i den. Sedan dess har ingen sett henne. Men det sägs att om någon med det rätta sinnelaget återfinner den underjordiska grottan och betraktar målningen, händer det ibland att han anar en skymt av en alldaglig kvinna, långt inne i landskapet.   

Det finns de som även påstår sig ha sett en högväxt kung där, men det är förmodligen bara rykten.”

 

Vinden suckade tungt i det lilla trädets krona. – Vad är det? undrade jag. Trädet suckade igen. – Du väckte mig till liv och det var det underbaraste som hänt mig, men sedan går du din väg igen, och här måste jag stå kvar, jag är rotad och fast inuti ett berg. Det är så många frågor jag aldrig kommer att få svar på, så mycket jag aldrig får uppleva.

Jag kände mig illa berörd och fick samvetskval, samtidigt som jag värjde mig mot vad jag uppfattade som krav.

– Sådan är kärleken, sa jag, den är fruktansvärd. Den har ett högt pris som inte alla är beredda att betala. Man måste alltid mista det man älskar.

- Är kärleken värd det priset?

Jag målade länge under tystnad och trädet teg också.

 Det fanns ett liv. Allt hade ett pris. Det gjorde ont, så outhärdligt ont, och det var så skönt att leva. Så skönt att älska. Så smärtsamt att älska och alltid innerst inne veta sin ensamhets oåtkomliga kärna, i den älskades famn, i stunderna av innerligaste närhet. Så bittert att bli övergiven. Vad svarar människan ett träd som väckts ur sin rotsömn i jorden?

”Ja, den är värd priset, varje sekund, och den kommer att döda dig men du har ingenting att ångra om du gett dig hän.”

Kunde jag svara så? Jag trodde inte själv på det. Det var sådant man brukade säga, för att dölja sanningen; att allt skulle man förlora och bittert ångra och ingenting skulle bestå. Minsta barn kunde med egna ögon se att det som brinner förvandlas till aska. Å andra sidan; vad var alternativet?

– Det finns tröst i glömskan, när allt annat sviker, sa jag lamt.

Trädet hade fallit i sömn. Jag gick ut och satte mig utanför grottan. En gammal visshet slog ner, tung som skräckens fågel, mellan hjärtat och maggropen. Jag böjde mig för den och omfamnade min kropp, vaggade mig fram och tillbaka som man vaggar ett barn.

Det gjorde ont.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa (Prosapoesi) av Måna N. Berger
Läst 434 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2009-09-06 18:28



Bookmark and Share


  Carola Zettergren
Underbart författat!! En fantastisk berättelse!
2009-09-06

  Caprice! VIP
Vilken fantastisk berättelse! Tack för en mycket speciell läsupplevelse. Men synd, verkligen synd, att det aldrig blev en bok.
2009-09-06

  Mr Lindemann VIP
Ambitiöst till uppläget är det här på din historia
Men för att nå till läsaren och få upp intresset, så är et viktigt att historien flyter på. iförsta stycket så är det lite väl många upprepningar på ordet "jag" vilket gör det att texten haltar en aning. Inledningen skulle vinna på ifall du tor bort några, "Jag"
2009-09-06
  > Nästa text
< Föregående

Måna N. Berger
Måna N. Berger