Himlen öppnar sig efteråt, det vet jag också

men när ovädret närmar sig ser man bara åskan, hör bara blixten, förstår bara regnets mörka moln som lägger sig, som en mantel över bergstopparna

Det är då rädslan blir som störst

När vattnet stiger på botten av jättegrytan vi bor i, lika fort som saltvattnet rinner av speglarna som är mina ögon

Stäng ute solen med locket som fångar mig som en fluga i en burk

Skillnaden är att jag redan gett upp
För det jag inte ser, finns inte längre