minns du att vi var dom som brukade ligga i gräset se molnen flyga
förbi och se våra nära och kära vinka till oss uppfrån himmelen?
dom alla samlades på dom vita fluffiga molnen med sina vita vingar och
log så brett och vinka så överlyckligt. du minns vad vi skrek va?
och vad våra hjärtan viska ut i varandras öron, ljudlöst.
minns du det vännen, hur vi förskräckt skrek mot tomma moln med
våra älskade som bara vi såg, vi skrek ju så högt att dom skulle
ha tålamod och vänta på oss. vi kommer snart. vi skrek så högt,
men tror du dom hörde?

( vi bara låg på gräset
skrek och skratta grät
och vinka och grannarna
trodde nog faktiskt att
vi hade blivit tokiga,
men vi saknade våra älskade
bara, eller hur visst saknade
vi bara dom vi förlora
så otroligt snabbt? )

över bäcken, i bäcken, sprang vi så ofta och varje gång du
och jag skilldes åt så skrev du så många dikter på tyska.
du visste ju att jag aldrig var smart nog att översätta på google,
och jag var så ouppmärksam på lektionerna.
men jag behövde inte kunna tyda varje ord för att se att texten
den var svartvit dyster och kall, det var dina ord ifrån ditt
hjärta som brast.

du skrev till mig på tyska,
det enda jag någonsin kunnat
översätta.

''jag är så svartvit medans
hela världen är så färglagd
varför är jag så dyster?
du vet jag saknar dom så,
våra älskade.
och vi skriker ju till dom varje
dag att vi kommer snart.
men jag kommer nu.
vännen du måste hålla ut
för oss två
förlåt men jag var aldrig
tillräckligt stark.
jag är så svart vit, vännen
varför är jag så dyster?
jag har ju alltid haft dig.''