Natten är mörk utanför fönstret, bakom fördragna persiennerna. Världen sover, insvept i gula gatlyktor. En ensam nattbuss smyger fram för att inte störa bland släckta fönster och låsta dörrar. Smyger fram i natten, natten du delar med mig.

Ditt huvud vilar på mitt bröst, sprider varma andetag över min nakna hud medan dina fingrar ritar osynlig änglar över min mage. Min hand niger mot din, bjuder upp till dans.

”Vad tänker du på”

Min blick springer över det vita taket, som nu är grått av skuggor. Förbi den platta myggan för att landa på min ofärdiga väggmålning och tavlan vi, det känns som en evighet sen men ändå som igår, målade tillsammans. Vad tänker jag på? Jag vet precis vad som ältas bland mina funderingar. Som bärs fram och tillbaka mellan pannlob och bakhuvud, för jag har ingen bra plats att göra av tankarna som vägrar att lämna mig ifred.

Vad tänker jag på…

Jag ligger tyst, och du väntar tåligt. Om det är för att du ångrar din fråga eller om du vill ge mig tid vet jag inte, men dina fingrar dansar inte längre. Vilar tungt på mina. Jag tar ett djupt andetag.

”Jag tänker på oss”
”Förstod jag väl… vad tänker du då?”

Vad tänker jag på…

Rummet badar i en mulen dimma, en gråblek kulör och det är som om inget kan komma undan. Den öppna sovrumsdörren är som en illusion, fönstret är en inbillning och golvet ett marinblått hav. Sängen våran båt, och det är ett hål i skrovet.

”På det du sa, om att vi är dödsdömda. Att det inte finns något mer än just nu. Att vi inte har någon framtid… att vi… bara skjuter på ett slut som kommer att komma”
”… det sas ju kanske inte så smidigt, över en pizza… det…”
”Nej, du sa det när vi pratade ut, på Wayne's Coffee.
'Över en pizza' sa du att det kommer att ta slut, att vi måste avsluta det här. Ju förr desto bättre och då svarade jag att det i så fall är lika bra att vi gör det nu. För jag KOMMER bli kär i dig, och då kommer vårat hej då göra så jävla mycket ondare”
”Va det så…”
”Ja…”

Du rullar av min axel, lägger dig på rygg. Blicken fäst i taket.

Känner du hur båten sjunker?

”Är du rädd att jag ska lämna dig?”

Jag är tyst.

”Jag tänker inte så mycket på det Camilla, jag trivs här. Jag trivs här med dig. Men jag tänker inte… Räcker det inte med vad vi har just nu?
”Tycker du att det fortfarande känns dödsdömt?” Hade jag väntat hade jag nog aldrig vågat ställa den frågan. Hans fick vänta.

Nu är det du som är tyst.

”Har vi ingen framtid?” Jag vill inte vara den som behöver, den som måste veta. Den som kräver svar när inga finns att ge. Vem fan kan se in i framtiden?
Men jag klarar inte av det, den ständiga känslan att inte vara säker. Jag öppnar upp mig, jag tycker om dig mer och mer för var dag som går och jag behöver grönt ljus för att fortsätta.
”Nej… ja… eller. Jag vet inte. Men jag… jag skulle inte säga att vi är dödsdömda i alla fall. Måste du ha ett svar?”

Jag vet inte… kanske.

”Jag behöver inte höra dig säga till dina vänner eller familj att jag är din flickvän, att vi är tillsammans. Jag vill bara…bara…” jag smeker din axel.
"Camilla, skulle jag känna att jag fick det behovet, att ligga med någon annan så skulle jag säga det innan jag gjorde det"

Vad fint, tack.

Det mörkblåa havet, nästintill svart, har nått sängkanten. Strömmar in under täcket, sköljer över min kropp. Iskalla droppar målar gåshud över mina ben och armar. Ilar kyligt i mitt hjärta och likt Titanic börjar vi sjunka. Fast det är bara jag som följer det jättelika fartyget ner i det bottenlösa djup som hungrigt väntar.

Vattnet fyller mina öron, lämnar ett ohörbart dovt sus i rummet och jag öppnar munnen och bjuder in kölden som forsar ner mot mina lungor. Använder mitt sista andetag och viskar besegrat;



Du kommer aldrig bli min, så som jag är din