.

Lycka är något jag inte tillåter mig själv att känna längre, jag skulle känna mig så skyldig och jag någon gång skulle vara lycklig. Nej, istället så går alla mina positiva tankar till att försöka göra det bästa för hennes familj, i den mån det är möjligt. Ibland känns det hopplöst men då brukar jag påminna mig själv om det där brevet; dom vill faktiskt att jag ska fortsätta leva. Det hjälper för då och då kan jag få för mig att jag bara är i vägen och det är även då dom förbjudna tankarna kan återuppstå, fast dock inte i lika stor grad. Men jag antar att det är många som lider av uppkomsten av tankar av liknande slag men dom låter sig inte överrumplas till att verkligen genomföra det. Drömmar kan lätt förvandlas till mardrömmar när man, som i mitt fall, inte riktigt kan kontrollera sina känslor och tankar. Och jag har upptäckt att sorg lätt kan övergå till just självmordstankar och då är det skönt att ha en psykolog till stöd som håller mig på rätt spår; livets väg.
Gradvis hade jag börjat återfå delar av mitt riktiga liv; kunde känna hur det stora hålet i mitt hjärta, som olyckan åstadkommit, så smått började läka. Samhällets stora hat var däremot lika stort, jag var fortfarande en mördare, men det som gjorde att hålet blev mindre var att jag börjat förlåta mig själv. Som vanligt skulle det aldrig bli, men det ville jag inte heller för då skulle det kännas som att Anna blivit bortglömd. Det skulle jag aldrig tillåta! Och just det faktum att jag orkat kämpa mig över bergstoppen, att jag precis fått mitt liv att vända mot det positiva, får mig att ångra att brevet aldrig kom till samhällets kännedom förens nu, då det är för sent.
Läkarna säger att dom inget mer kan göra, mina skador är för svåra. Dom gav mig inte många dagar, av vilka det bara är några få timmar kvar på. Polisen misstänker, eller snarare är övertygena, om att uppsåtet var att döda mig. Skottet som gick genom min vänstra lunga, men också skadade en vital artär, var ämnat för mitt hjärta. Branden, som enligt brandmännen skulle ha dödat mig, hade som uppdrag att förinta mig. Jag skulle ha varit död redan för fyra dagar sedan, då skottet föll, då branden nästan snärjde min själ. En skyddsängel vakade över mig den där kvällen, jag är säker på att det var Anna, men trots det kommer mitt liv snart att ha sitt slut. Men jag fick ändå en gyllene chans. För när jag fick veta att jag inte skulle överleva bestämde jag mig, efter att ha frågat Annas mor om sitt godkännande, för att berätta det du just läst, om den hemska olyckan. Olyckan som kostade en ung flickas liv och dess efterföljande hat nu också tvingar mitt liv till ett slut. Jag kan påstå att olyckan orsakar min död eftersom att polisen anser det mest troligt att mordförsöket, snart mordet, begicks av hat mot mig för att ha dödat lilla Anna. Trots dessa misstankar har polisen inte någon misstänkt för brottet. Jag kommer att tvingas dö utan att veta vem som gjorde det, men i vetskapen om att nästan vem som helst i landet skulle ta på sig skulden. Det vill säga om brottet hade varit utan straff. Mordet som jag begick kommer nu få sitt rättfärdiga eftermälde, enligt samhället; jag kommer straffas med döden. Och dör jag för Annas skull; så är det en ära att dö. Jag bara hoppas att det är till hennes, på något vis, glädje att jag nu lämnar mitt jordiska liv, kanske får jag en möjlighet att förenas med henne. Då jag personligen kan be om hennes förlåtelse; något jag inte fick chans till att göra innan hon dog.
Jag vill bara ta tillfället i akt att säga att jag skänker alla mina tankar åt dom verkligt lidande i hela det här saliga kaoset; Annas familj.