"Hahaha och skål ta mej fan.. oj, mobilen.. ska bara svara.. hej!"

"Ja hejsan, det här är Berit Möller ifrån nattvandrarna.. vi står här och väntar på dig, du har väl inte glömt?"

(panik som fattar sig snabbt)

"Va? Nej, nej, jag är på väg.. jag är där om fem minuter."

Hej då till alla.. springer trippandes iväg på tio centimeters klackar och minikort kjol. Ställer grogglaset på trottoarkanten..  tvärstoppar en taxi trafikpolisaktigt mitt i gatan "Kör, kör.. fort som fan!"

Kollar in taxichaufförens byxor och skor. Föreslår ett byte. Han skrattar och tror att jag skämtar när jag börjar dra av mig kjolen och knäpper upp hans byxor

"Hey? hey..vadd gor do?!" Slänger hundraspänn i hans nakna knä och säger att det är en äkta HM-kjol och han ska ta väl hand om den.

Springer i för stora skor och för korta byxor över gatan där de tre andra föräldrarna väntar. Trycker in fem tuggummi i munnen då jag minns att man absolut inte får förtära alkohol under nattvandringstiden.

De ler lite avmätt och hälsar mig välkommen. Vi går till samlingslokalen och går igenom vilka område vi ska besöka, regler vid omhändertagande och ingen av oss har väl druckit alkohol? Jag skakar bestämt på huvudet och låtsas inte om de sex misstänksamma ögonen som granskar mig.

Så kommer the ögonblicket.

Den gula reflexklädda nattvandrarjackan runt mina axlar och jag..

jag är inte längre.

Jag är pondus,
status.. jag

är en vuxen myndighetsperson.

Jag får ansvaret för ficklampan och håller ett varsamt tag om den.

Vi går ut.

Ut i den farliga världen fylld av terroriserande, vilsna ungdomar. Det ösregnar. Vi går på rad. Likt "de omutbara" och maktberusningen är totalt.

Jag är en kvinnlig Sean Connery och uppmanar de andra att hålla sig bakom mig. Vi ser några ungdomar sitta och ta skydd av regnet på en lekplats. Bländar deras ansikten med ficklampan och frågar om allt är ok? De nickar. Jag frågar om någon behöver första hjälpen? De skakar på huvudet. Jag envisas med att jag kan göra hjärt och lungräddning om de behöver. De går hem.

Vi går vidare.. det öser ner ännu mer och min mascara rinner längs mina kinder och den andra mamman ser ut som en dränkt katt.

Det regnar in i mina förstora skor men det gör inget. Jag kan simma. Vi letar här och vi letar där.. inga ungdomar någonstans.

Vi ser två killar på avstånd. Bestämmer oss för att förfölja dem. De går snabbare, vi går också snabbare. De springer, vi springer efter. De rusar till slut in i en trappuppgång och kallar på mamma. Vi går myndigt förbi.

Den ena pappan ser inget för hans glasögon har inga vindrutetorkare. Jag föreslår att han ska ta dem av sig. Han går rakt in i en stolpe. Han börjar blöda från pannan och svär. Vi bestämmer oss för att avsluta natten då klockan är halv två och inga ungdomar verkar vara ute i detta ovädret. Vi går, efter tre timmar, tillbaks till samlingslokalen.

Pappan blir omplåstrad och Berit säger att jag kan lägga ifrån mig ficklampan. Jag vill inte.

Hon säger att jag kan ta av mig jackan.
Jag hör inget.

De försöker bända upp mina fingrar för att få loss ficklampan. De lyckas.

Jag drar jackan tätare runt mig och försöker springa. Pappan golvar mig och de andra drar av mig jackan. Jag surar och säger att jag alltid velat ha en sådan gul jacka. Mamman säger att jag kanske först ska skaffa mig skor och byxor som passar mig.

På väg hem.
Ensam.

Ingen status,
ingen pondus,
blöta byxor och blöta skor.

Vaknar på morgonen med jättestort kuddtorkat hår, slår upp i tidningen:

"Tumult utbröt inatt då en taxichaufför slog ner två passagerare med sina pumps då de försökte smita från betalning. Iklädd kjol sprang han dessutom ikapp en tredje passagerare och skallade honom. Polisen undrar nu om detta är en ny taktik från taxibolagens sida att försöka skrämma bort eventuella rånare?"

tss..

och jag tänker..

vad fan är det för sjuk värld vi lever i!