återigen finner jag mig själv liten och huttrande under djupnande septemberhimmel, där jag betraktar det svaga skenet från döende stjärnor mot en svart avgrund, stjärnor lika avlägsna som allt som en gång var och aldrig någonsin mer är

återigen övermannas jag av det kosmiska avståndet, det som glupskt suger in mig i det smärtsamma vemodet och jag svajar till där jag står, svindlar tungt under den tysta, mörka oändligheten

återigen känns det som om jag förlorat fotfästet och jag famlar hudlöst efter något handfast, verkligt, något som gör det värt för mig att stanna, finnas till

och återigen förlorar jag kampen, den om nuet