Hennes fingrar vägde bly, obrukbara och stela. En pirrande känsla spred sig från bröstet och gjorde så hon kände sig lätt illamående. Boken vilade i hennes knä och hon försökte, gjorde sitt bästa för att fokusera sig på berättelsen. Det var ju inte det att boken inte var bra, tvärtom. Problemet var att hennes tankar vägrade lämna henne ifred. En oro spred sig likt nålar genom kroppen och hon visste varför, men ändå inte. Visste, men förstod inte.

”Snälla, låt mig bara få läsa ifred. Låt mig få sitta här och njuta av några minuters stiltje innan jag ska trängas på tunnelbanan”

Morgontrafiken funkade, den störde henne inte speciellt mycket, men att behöva stå packad som en klaustrofobisk sill i en för liten burk lockade inte särskilt mycket. Men det var något som hörde vardagen till.
Hon spände magen, som om hon av ren tankekraft kunde driva ut den olustiga bubbla som flöt omkring i hennes mellangärde.

”So what om han inte har svarat? Måste man det då?”

Hon visste, redan innan hon tyst uttalat orden att hon inte höll med sig själv. Självklart svarade man? Eller? Om hon skulle få ett gulligt morgon sms, skulle hon inte då vilja meddela avsändaren att hon hade läst meddelandet och att orden fick henne att le? Speciellt om det var ett helt dygn sendan det skickats...
Så fungerade hon i alla fall. Men visst alla var olika.

Bussen stannade vid ett rödlyse och hon tittade disträ ut genom fönstret på en man som helt ovetande om att hon såg på, grävde i sin egen näsa i den flådiga silverfärgade BMWn som stod bredvid bussen och väntade på att trafiklyset skulle slå om.

”Hans näsa måste vara oändlig” hon rynkade sin egen näsa för att stödja den lätt överdimensionerade kroppsdelen som just nu misshandlades på öppen gata och fick tvinga sig själv att slita blicken från det obscena skådespelet.

”Varför bli du så orolig?”

Jag suckar.

”Ja… jag vet inte. För att jag inte känner mig säker, vet inte var jag har honom. Rädd för att jag ska bli sårad, för…” bussen börjar sakta rulla ”för varje dag som går så är det oundvikligt, jag börjar tycka om honom mer och mer. Ja jag vet, jag lät mig själv göra det, men jag blir så osäker… tänk om jag är själv med att våga? Ibland känns det som om han är här, precis bredvid mig. Lika osäker men villigt modig att försöka. I nästa sekund känns det som om han gömmer sig, och finner mina känslor påfrestande och i vägen. Jag vet inte...”

”Och om det är så då? Vad vill du göra då? Om du är ensam i allt det här, att han aldrig kommer öppna upp sig så pass mycket att du kommer få plats i hans liv, vad ska du göra då?

”Jag vet inte… jag har verkligen ingen aning”

Hon stängde igen boken, helt medveten om att hon inte skulle kunna koncentrera sig på en ända rad till. La ner den i väskan och lutade sig tungt tillbaka i sätet medan bussen sakta rullade in i slussenterminalen.

”Jag vet inte…”