Minns du orden som jag la på din tunga
medan vi andades i takt med nordanvinden?
Själv minns jag bara bruset
det där eviga radiobruset
som liksom kryper under skinnet
när man befinner sig mellan stationerna

Vi lyckades aldrig hitta den
Den där rätta frekvensen
Läpparna blev blodröda
men våra hjärtan slog i otakt

Ändå stod vi där
med saltstänkt hud
och fingrarna hårt flätade
Blundade
och ignorerade sprickan mellan våra fötter
Lika realistiskt
som att förneka ett faktum

Sprickan blev en avgrund
Vår balans hade alltid varit dålig

Jag sitter här nu
med ryggen mot dörren
och väntar på en öppning
Hälarna spjärnar mot golvet
och sinnet ligger tungt efter inlandsisen
Tungt efter dig

Vi var Då
- ett hjärtslag i livet
Jag är Nu
- en motorväg mot evigheten

Ändå är det så mycket lättare
att drömma om det förgångna
För att slippa ängslas över framtiden
Slippa tänka
på ensamheten