Döden står vid min gravs branta kant.
En dyster figur vid livets yttersta rand.

Tyst och stilla, år efter år, Han vaktar.
Väntar och Knyter sin knotiga hand.

Tålmodigt den skuggan väntar, bereder
en dyster plats, en bädd utav sand.


När gryningen kom, stod jag i gropen.
Gjorde mig redo för natten som var.

Solens värme drog mig från bädden
och kylan som alltjämnt finns kvar.

Men jag går mot bordet som dukats
för mig hos min himmelske far.


Han för och jag följer den sanna vägen
som når till Hans hjärta, det största.

I ljuset av Honom, Kungarnas Kung.
som kom med min morgon, den första,

är dagen som följer en fest utan slut.
Aldrig mer jag ska hungra och törsta.