Han satt med ritningarna framför sig. Tanken svindlade. Han skulle klara det här. Han skulle komma ifrån. Han skulle kunna skapa en framtid som var bra nog för Tyra.
Han höjde blicken mot taket och tankarna spelade en melodi som han hade svårt att värja sig emot. En slinga som snurrat runt i hans hjärna sedan han börjat minnas. Du ska inte tro nå´t. En kan inte bli annat än byfyllo. Du ska inte tro att du kan bli nåt.
Men han hade börjat trotsa. Han hade ju inget. Absolut ingenting. Och han tyckte inte att han skulle behöva skämmas mer. Det hade far gjort tillräckligt.
Han hade fötts som den trettonde i en syskonskara i ett litet statartorp. Inte riktigt på landet men närapå. Mor hade för det mesta varit ensam då far drog runt på bygden och arbetade med det han kom åt. Mor hade städat. På bruket. Åt patron och också åt en och annan förman. När han var fem år hade han flyttat till en äldre bror. I en grannby. Brodern hade redan fyra barn och alla armar som kunde utföra det minsta nytta hade fått rycka in. Broderna var snäll. Man kan inte säga annat. Han var egentligen snäll men han satt också fast i historien. Så som alla andra bröderna. Far såg han inte ofta. Och om han såg honom ville han inte komma nära.
En kväll. En varm sommarkväll hade han varit ute med några grabbar från byn. Han var kanske åtta år. Dom hade roat sig med att se vem som kunde pricka rätt på tjuren. De visste att det var strängt förbjudet. Och att det kunde vara livsfarligt. Om tjuren blev prickad på ett sätt som gjorde honom arg. Ja då blev han rent tokgalen och sprängde sig ut genom vilket stängsel som helst. Men ikväll fanns inget bättre.
Tills de såg en gubbe komma på cykel. De hörde på långt håll hur han skrålade och sjöng. Hur han med nöd och näppe kunde hålla cykeln kvar på vägen. Snabbt som illrar kröp grabbarna ner i diket. Gjorde sig beredda med lagom stora stenar. För det var ju inte meningen att skada. Bara reta.
Och när gubben var mitt för dem så kastade alla sina stenar som på en given, tyst, signal. Gubben spärrade upp ögonen av förvåning i ett ögonblick innan han tappade balansen och dök ner i diket på andra sidan vägen. De hörde hur han brölade och svor. Svor med ord de aldrig själva skulle våga uttala. De sprang. De sprang som harar. Eller som hjortar. Eller som rävar. Livrädda. Uppspelta. Men han var skamsen. Han skulle aldrig avslöja att det var hans far som dom prickat. Byfyllot i grannbyn. När dom fann säkerhet i en lada långt bort på ängen började dom skratta. Och yla. Även han.
Nu satt han med ritningar till ett eget hus. Han skulle göra det mesta själv. Ett självbyggeri. Det gick bra för honom nu. Han skulle med lite tur bli förman till sommaren. Han visste att han var duktig. Han kunde arbeta. Det hade han gjort hela sitt liv. Han hade en duktig kropp. En atlet som han själv uttryckte det. När han på fredagkvällarna satt och planerade framtiden med Tyra och småpojkarna. När dom åt sillen och han fick den efterlängtade nubben. Efter en slitsam vecka.
Tyra hade dykt upp i hans liv. Som en prinsessa från sagorna. Hon var grann. Hon var snäll. Hon var varm och go under hans kropp. Hon vill ha honom, och bara honom. Han hade svårt för det i början. När han hade börjat uppvakta henne var det så overkligt att hon såg honom. Hon kom från fina gatan i stan. Med föräldrar som hade det gott. Med böcker. Med politik.
Han var så säker på att hon skulle tröttna. Hon var som en docka så långt från hans liv. Så hon hade fått ta honom i kragen till slut. Och dom hade fått gifta sig. Trots en rynka mellan ögonen hos svärfar. Men han tänkte visa dem. Att Tyra skulle kunna vara stolt över sin man.
Om det inte hade varit för hennes hjärta. Som gjorde henne opasslig. Kanske lite för ofta. Och han var ju en man. Och det var svårt att avstå varje fredag så när grabbarna från jobbet vill ha med honom ut en sväng tänkte han. Va fan. En stund bara. Så Tyra får vila. Så han skonade henne. Han pockade inte på. Det fanns andra som inte beövde skonas.
Och nu skulle det byggas ett hus. För honom och Tyra och småpojkarna. Han kände att han tagit steget.