Du står på andra sidan väggen och kokar kaffe och nynnar på en gammal pop-dänga som faktiskt är rätt barnslig men du har så underbar röst och kan egentligen inte sjunga men det låter inte falskt i mina öron utan jag lyssnar gärna ett litet tag till bakom väggen innan du märker att jag sitter här med andan i halsen och med hjärtat i halsgropen och undrar vad som händer om mobilen ringer eller när kaffet blir klart.

Det är så spännande att jag knappt kan sitta still och låtsas göra det jag egentligen ska göra fastän det inte är något svårt och jag kan inte hjälpa det utan börjar nynna med i din melodi och riskerar att du kanske märker mig men vid det här laget antar jag att du har märkt att mina fingrar har slutat knappa på tangentbordet för att helt och fullt ut kunna koncentrera mig på dina minsta kroppsrörelser.

Om något händer nu är stunden förbi då det bara är du och jag som lyssnar på varandra och inte låtsas om våra måsten utan tafatt söker kontakt genom en dåligt isolerad vägg och en halvöppen dörr som jag sitter bakom på kontorsstolen och har tappat bort mig i melodin och istället börjar nynna på en annan låt men du fortsätter envist att nynna på popdängan med starkare intensitet.

Jag ger upp min nya låt och sitter istället tyst igen och hör hur din melodi blandas med ljudet från kaffekokaren som så smått börjar göra "pys"-ljud och jag förstår att vi inte har lång tid kvar på vår stund och jag suckar ljudligt och jag hör nästan hur din mun formas till ett leende och hur du öppnar kylskåpet och häller upp mjöken i koppen och sedan i med det aldeldes för starka kaffet du kokat.

Nu är vår tid äntligen förbi.