Det var länge sen jag kände ett sådant sug.
Alltför. Länge sedan.
Jag kände såhär.
Olycklig. Vilsen. Och till besvär.

För mig och för andra, som en börda för dem.
Förtryckt. Försvunnen.
I alltet och ingenting.
Förbjuden. Utan mening.

Det är bara jag. Och kommer alltid. Att vara.
Som tyvärr har hittat tillbaka till mig själv.
Ensam. Liten.
I den små-stora världen.
Mållöst. Vandrar jag.

Jag knarkar närhet och kärlek.
Nu. Liksom då.
Att det kom. Igen, varför?
Jag har rubbats. Tillbaka.

Minns hur man mådde då.

Då allt var.

Turbulent.

Då allt var.

Nytt.

Då allt var.

Spännande.

Då jag hade ett sikte långt borta.
Diset. Gryningen.
Är allt jag ser nu. Påväg till tristessen.
Enformigt. Enerverande.

Jag kan inte sitta still.
Måste. Röra. Dig.
Får inte, förmår inte. Kan inte, vill inte.
Eller mycket. Så otroligt jävla mycket.
Vill jag.

Men jag säljer mig för lätt.
Billigt. Vårdslöst.
Kan. Inte. Hjälpa. Det.
Hålla käften borde jag göra.
Och låta tystnaden göra sitt.

Men allt är precis som då.
Underbart ömsom Hemskt.