Som en fallande stjärna vi såg på himlen inatt, när vi låg på rygg i det frostiga gräset och spanade på stjärnorna vid djurgården, lyser du ibland upp min tillvaro.
Just detdär "ibland" förvirrar mig. Det kunde lika gärna varit ett lågt-gående flygplan som jag misstog dig för. Försvunnet lika snabbt som jag äntligen fann det.

När jag är hos dig är jag din och du min. Vi tillhör varandra och skulle aldrig skada den andra, iallafall inte medvetet just då. Eller kanske inte ens på vägen därifrån. Men all den andra tiden, tiden då vi tänker på varandra, tiden vi funderar och tiden vi tvekar, den tiden då vi är ifrån varandra är värst. Värre än alla plågor jag nånsin utsatts för och sömnlösheten gör mig galen älskling.

Du fyller mitt huvud med tankar att tänka och jag är på vippen att köpa ett torkarblad som kan skingra dem åt mig, för du ha immat igen min syn. Jag tycker framförallt så otroligt synd om mig själv. Du har väckt min slumrande självömkan till liv och lust, hon vill leva som aldrig förr och vägrar att stängas in igen.



Ge mig ett bloss på din cigarett älskling, så skyndar vi åtminstonde på det lite grann.
Så kan vi tillsammans skringra röken och ta oss ur härvan jag skapat åt oss tillsammans.