Han har förändrats. Eller är det kanske jag?
Som vuxit till mig, tagit till mig,
bara att det tog ett litet tag.

För mig att förstå. Eller att komma loss.
Såpass långt bort, en bra bit bort,
från det de kallar oss.

På avstånd ser jag. Allt blev klart.
Att man vill ha det, men aldrig behålla det,
som i början var underbart.

En gång förlorat. Aldrig åter vunnet.
Nu får jag vänja mig, vid tanken att,
det vi hade i början för alltid är försvunnet.

Känslorna svalnat. Sådant kan ske.
Vem som helst, när som helst,
kanske när man undermedvetet vill de.

Ge mig en väg bort. Känslorna är på lut.
Jag är rädd för, helt otroligt jävla rädd för,
att jag kommer att göra slut.