Är det så att vissa föds
att bära en ständig sorg inom sig
Vi som måste lära oss att skratta
för vårt inre lever i dunkel
Med ständig hunger efter frid
och med en själens eviga törst.
Var finns självklarheten i
bottenlös ensamhet?
I svidande vemod?

Fast jag går här över fälten
glad över närheten till naturen,
fylld av andakt inför
vindens och tidens mäktighet,
varsnar min ensamma själ -
något fattas mig?
Oändligt nöjd där jag är i livet,
vad är det då för tårar jag gråter?
Vems är sorgen jag bär?