~*~

Se! En galaafton är det
I dessa ensamma moderna år!
En änglaskara, beprydda, bevingade,
Beslöjade, och drunknande i mången tår,
Sitter i en teatersal, för att där se
Ett skådespel om hopp och fruktan,
Medan orkesterns ryckvisa andhämtning ger
Sfärernas musik i allt

Pantomim, i formen av Gud i höjden,
Muttra och mumla där lågt,
Och hit och dit flyga över nejden—
Blott marionettdockor de, som komma och som gå
På befallning av de ofantliga formlösa tingen
Vilka förändra landskapet fram och tillbaks igen,
Flaxandet ifrån deras Kondorvinge
Det Osynligt Lidandet!

Detta brokiga drama—åh, var så säker
Det skall nog aldrig förglömmas!
Med sin Fantom jagad i evigheter,
Av en folkhop av vilken den ej kan infångas,
Genom ett kretslopp som för alltid återvänder
In igen till den identiska ursprungsorten,
Och mycken Dårskap, och än mer av Försyndelser,
Och Skräck intrigens huvudkort är

Men skåden, mitt uti mimikerns rutiner
En krypande skepnad där inkräkta!
En blodröd tingest som vrider sig utav utsikten
Denna sceniska avskildhets smärta!
Den våndas!—den våndas!—med kvalen de dödliga
Mimarna bliver dess föda,
Och seraferna snyfta vid skadedjurets gifttänder
Med människoblod den är genomsyrad

Utsläckta—utsläckta äro alla ljusen—utsläckta alla!
Och, över var skälvande gestalt,
Ridån, en begravnings bårtäcke falla,
Nedstörtar med alla stormars fart,
Medan alla, de glåmiga och bleka änglarna
Uppstiger, avtäcker, bekräftar sen
Att skådespelet är tragedin med namnet, “Människan,”
Och dess hjälte Erövrarmasken

(Edgar Allan Poe 1843)

LPWJ  svensk version 13/10/09