oktobernatt och ingen sömn
en dimma har lagt sig över staden
ensam i vargtimmarna
sitter han och minns
allt som gått förlorat

tomheten fyller hålen i hjärtat
blicken fäst på fläcken i taket
ensamheten känns så enslig
när man är ensam i sin säng och famnen är tom

ung och vilsen i livet
i väntan på någonting eller någon
osäker på vad eller vem
när och hur
men snart stiger solen upp på himlen

dimman är dock kvar innanför hans ögonlock
det är kallt under täcket
han ligger och minns
kärleken och  flickan han förlorat

tanken på hennes ögon och kärleksfulla léende
sprider värme i hans hjärta
till slut somnar han äntligen

med saltstänk på kudden