Hennes händer, vädjande utsträckta. Som små båtar, vars skrov bars av tusentals tårar.

Mamma…

Hon sitter på två skrubbsårs målade knäskålar, på ett kalt och kyligt golv. En slöja likt frostväv bäddar in hennes blåbleka lemmar.

Varför just du…

Ord, små och ensamma, klara och ömtåliga klingar, tusentals utrotningshotade klockor, bärs av änglavingar.

Mamma…

Snyftningar, ett skälvande eko från en svunnen tid, minnet av kärlek. Åminnelsen av hennes små små fötter i morgontimman, som kryper ner under nattvarmt täcke. Omfamningen.

Jag älskar dig...

Två moderlösa armar, som ber att hennes armar ska återvända hem igen.

Mamma…

Jag saknar dig så