Jag läser väldigt sällan böcker. Men gör undantag för vissa författare. En av de ytterst få är Fritjof Nilsson-Piraten, och då bara hans novellsamlingar. En humorist och människokännare av högsta rang. Han har fått mig att tro att Österlen är något alldeles speciellt, utan att jag har en aning om varför. Man borde åka dit. Så en dag skulle jag besöka en oljeborrplattform som låg i Hanöbukten. Fint! Då får jag ju se lite av Österlen! Sverige är ju vackert överallt så jag hade ännu inte tagit mina intryck på allvar.

Jag blev hämtad i Helsingborg, och visst var landskapet vackert, men då jag tänkte på den där oljeriggen, som för övrigt hette Mercury Offshore, samt funderingar kring ett allt mera misstänkt oljud i bilmotorn, när jag åkte dit, så tog jag inte in så mycket av vad jag såg på färden till (tror jag) Simrishamn där en bogserbåt hämtade.

Desto mer såg jag på hemresan som gick tvärs över Skåne i helikopter. Nu är väl det den enda helikopterresa jag någonsin gjort, så jag tittade ju mest på hur man manövrerade denna märkliga maskin. Jag satt bredvid piloten, och det är ju fri sikt åt nästan alla håll. Så lite som Nils Holgersson kände jag mig, denna vackra sensommardag i september 1973. Selma Lagerlöfs parallell med ett lapptäcke var väldigt slående. Väldigt mycket gult var det. Troligen raps. Visst var det vackert, men hur länge kan man vara begeistrad av ett lapptäcke. Bonde är jag ju inte, utan ingenjör. Annat fanns också att intressera sig för. Jodå, det var fint, men jag förstod ännu inte varför Österlen hade sådan särställning i mina tankar. Jag får väl åka dit någon gång. Bara för Österlens skull. Nej! Min egen förstås! Ta reda på några sevärda platser och verkligen ta in denna – så omspunna – landsända. Omspunnen av vad? Den frågan kvarstod att besvara. Men tiden bara gick utan att jag kom dit.

När min lillebror flyttade från Västerås till Lund tänkte jag. Fint, då kan jag ju ha honom som bas och göra utflykter till Österlen. Det är ju så härligt. Men jag hade ytterst vaga begrepp om varför Österlen var så fint så prioriteringen blev därefter. Saken måste ju motiveras för hustrun bland alla andra önskemål, och måsten. Tanken fanns dock latent år ut och år in. Man hade ju småbarn också, så det var inte så lätt att få till det. Så gick det 19 år, och brodern fick jobb i Linköping. Hoppsan! ”Jamen du, kan vi sticka till Österlen nu då?” Nä, huset är sålt och vi flyttar om 6 veckor och alla helger är uppbokade till dess. Det närmaste jag kommit Österlen under den perioden var ett strandhugg i Simrishamn när jag seglade min båt från ostkust till västkust. Det var 1992. Där köpte jag en bränsledunk till båten och sedermera gräsklipparen. Jag tänker på dunken och Österlen varje gång jag klipper gräset. Så till den milda grad att jag faktiskt skrivit en ”gräsklipparblues”. Snacka om att få saker på hjärnan!

Det var för 9 år sedan som brodern lämnade Lund, och jag har ännu inte åkt på min miljö-insupar-resa på Österlen. För drygt 4 år sedan köpte jag en motorcykel för att snabbt kunna göra följande 2 saker:
1. Se Geiranger med sin fjord i Norge
2. Uppleva Österlen
Geiranger var verkligen fint, sommaren 2007 också, men nästan hela gamla familjen ville med så det blev bilresa. Nu återstår Österlen, och från motorcykel ser man landskapet mycket bättre än från en bil. Ännu bättre är förstås en hög, dvs stor, buss, men det tar för lång tid. MC är snabbare.

För ett halvår sedan fick jag kännedom om poeter.se. Och fastnade. Så började det dyka upp små berättelser från Österlen. Vissa roliga, andra stämningsfulla, naturromantiska, alla med samma grepp om sinnet, som när hustrun tar fram rakbladsrösten och sätter fingret rakt på den där alltför ömma punkten som man borde ha tagit tag i för länge sedan. Tanken på Österlen fick förnyad näring, och jag använde mig av min rutin att slingra mig ur de där måstena. …Alla vet väl vad som står på Fritjof N-P:s gravsten: Ungefär så här: ”Här vilar en man som alltid uppsköt till morgondagen osv” resten fattar man.

För en liten stund sedan kom jag hem från lillebros 60-årskalas. (Så roligt det är att presentera sig som jubilarens yngste bror fast jag är 6 år äldre!) Där träffar jag ett malmöpar, med sommarstuga i Österlens norra utkanter. Å så intressant. Jag är idel öra. Vad gör Österlens så speciellt? Jo, det är sädesfälten, det böljande landskapet, byggnaderna i sina byar. Men är inte de sönderrenoverade av alla nyrika? Nej, det är inte OK att hårdrenovera. Det ska ske pietetsfullt. När vi åker hem från landet tar vi då och då en 7 mils omväg bara för att titta på landskapet! Den norra delen är bäst. Nu måste jag ta tag i det här.

Men föst titta lite på poeter. Vad ser jag? Jo, ännu än mycket välskriven berättelse från Österlen om Österlen och av en naturaliserad Österlenska. En berättelse som vittnar om gemenskap, känsla för sin vackra trakt, omsorg om de stackare som inte bor där, och till råga på allt har det kärvt. Jo, som poet får man lätt saker på hjärnan, går upp mitt i natten och skriver. Åtminstone gör jag så. Jag är ju pensionär, så jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill, och nu måste jag göra ett projekt av detta.

När jag har sovit en stund. Och bytt däck på bilen, och städat i alla pappershögar. Men det är nog nära nu. Hoppas jag.
Fast på fredag ska vi på en förlängd weekendresa till Syd-Frankrike. Snacka om att gå över ån efter vatten!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz