Jenny springer genom en korridor som är fuktig och kall.
- Jag vet vem du är och jag vet vart du bor! Skrek någon som ville få tag i Jenny.
- Nej! Nej! Skriker hon och känner tårarna rinna. Du vet inte vem jag är, du vet inte ens vart jag bor!
Det var Jenny som visste vart hon bodde. Hon hade hittat en gammal kartong, efter att hon hade blivit utslängd av hennes föräldrar som drack alldeles för mycket. Det ända som hon fick med sig innan de fick tag i henne och kastade ut var; hennes ryggsäck med kläder, alla hennes sparpengar, ett par skor och hennes viktigaste ägodel: ett silverhalsband som var invirad i en läderrem. Silvret var äkta och var en lite kula med en liten kula under sig som hängde i en lite ögla.
Hon blundade och snart kände hon hur marken blev mjukare. Perfekt… tänkte hon. Mitt ute i skogen. Hon hörde hur personen flåsade bakom henne. Hon vände sig om och såg… Emil. Hon stirrade på honom. Han såg galen ut.
- Ge mig den nu! Sa han medan han tittade på mig med sina galna ögon.
- Nej, nej, nej! Tjöt Jenny.
- Ge mig den! Skrek han.
- Lämna henne ifred, sa en kvinnoröst bakom henne.
Jenny snurrade runt och såg en ganska ung kvinna stå där med trasiga kläder. Hon hade en trasig mörkbrun kofta som hängde som trasor på henne, en halsduk som var ny, det syntes för den var lysande gul i det mörka höstmörkret. Hennes byxor var inte mycket till byxor, de var alldeles för stor och hennes syntes för att de var för tunna för att inte frysa.
- Lämna henne ifred, sa kvinnan igen och gav en mördande blick mot Emil.
Han mötte hans blick. Han backade bakåt med snubblade. Han sprang iväg allt vad han hade.
- Kom nu! Sa kvinnan och tog i min arm i ett fast tag och ryckte med mig. Det är inte bra att vara här ute nu på kvällen. Dessutom… vad gör du här? Helt ensam dessutom!
- Jag har ingen stans att bo… sa Jenny och tittade ned i marken. Mamma och pappa dricker och slängde ut mig. Jag var bara i vägen för dem. Jag fick ingen mat heller, eller inte mycket i alla fall. Skolan visste att jag inte fick mat hemma så jag får mat hem från skolan…
- Kom, sa kvinnan och drag med Jenny långt in i skogen.
Snart såg Jenny en liten stuga mitt i ingen stans. Kvinnan drog med flickan i stugan utan att säga någonting.
- Sätt dig, befallde kvinnan medan hon själv gick ut i mörkret igen med en lite hink i handen.
Hon kom in med hinken full av vatten och hällde i en liten tekanna. Flickan tittade sig runt i det lilla utrymmet i stugan. Blommiga gardiner hängde i fönstren. Vid fönstren var det diskhon, som inte hade någon kran. Hon tittade upp i taket och såg att där satt en liten fladdermus. Hon flög upp från stolen.
- Vad är det nu? Suckade kvinnan.
- Fladdermus! Pep jenny.
- Det är mitt hur djur… suckade kvinnan.
Jenny satte sig igen och såg att det fanns en lite lucka i golvet. Först då märkte hon att det var bara kök och ett ganska stort bord, fullt med papper och böcker. Kvinnan som hade räddat flickans liv tände på spisen och lät vattnet koka. En liten eld stad var längst bort i rummet. Kvinnan satte sig ned och suckade.
- Jag har inte fått veta vad du heter, sa Jenny.