I min vänkrets, åtminstone utanför släkten, känner jag ingen mera pålitlig och rekorderlig person än B. För så där ett kvartssekel sedan blev vi inbjudna till honom och hans fru A. Troligen var allas våra barn med. Det var trevligt men lite avvaktande då vi ju inte kände varandra. Vi var nämligen tämligen nyinflyttade. Jag råkade då säga något om personer ”med hög svansföring”. Det gick hem hos B. Han skrattade gott och sa att detta bådade för ett gott grannskap. Jag blev både glad och förvånad, då ju detta uttryck inte är särskilt originellt.

Så gick tiden. Man arbetade – som det hette – tjänade pengar i alla fall. Och livet gick sin gilla gång. Så blev det alltmer uppenbart att B tyckte att vi behövde en sommarstuga. Framför allt tyckte han det var fel att mina föräldrars sommarstuga låg vid ostkusten. Och hustrun tyckte att det inte var helt problemfritt att tillbringa någon eller några sommarveckor där. Men fint var det.

B hade byggt sin egen själv, vid bohuskusten, och byggt ut den allteftersom barnaskaran växt till. Vi bjöds dit flera gånger för trevlig samvaro och utflykter i trakten, så vi skulle lära känna trakten. Och bjöds på färska kokta hemodlade rödbetor, för att nämna något av allt gott och trevligt som gällde.

Utflykterna fick så småningom lite karaktären av att titta på s k ”smultronställen”. Dvs kraftigt nergångna torp och sommarstugor skulle beskådas. Någon lite försynt fråga ställdes, om det inte kunde vara trevligt med miljöombyte, så att barnen kan få ett rotat sommarliv på hemmaplan, så att säga. Vore inte detta, eller detta, ett trevligt ställe? Du har ju inte tummen mitt i handen. Jag kunde ju inte undgå att värmas av den verkligt uppriktiga omtanken, så mitt avböjande var av typen förhala, och ta det bit för bit.

Vid ett tillfälle, efter ett sådant besök, och när familjen var ensam i bilen, brast det för vår lilla, kanske då 10-åriga dotter. DU MENAR VÄL INTE ATT DU ENS FUNDERAR PÅ SAKEN! Tårarna strömmade. Du kunde ju inte stå rak själv! Och hur ska man ta sig dit genom alla snår?

När B och jag känt varandra i 6 år blev jag förklarad i blockad på jobbet. Det var strejk och jag var inte fackligt ansluten. Vad göra? Jo, jag ringer några kunder från mitt förra jobb och frågar om de vill ha något gjort. Telefonen stendöd. Går över till B och satte mig hos dem och ringde. Efter en dag var jag egen företagare med 2 betalande konsultkunder! Det hela övergick till en hobby – sedan konfliken upphört – men affärerna gick bättre än jag kunnat ana. B, som är revisor, satte mig vid sitt köksbord och undervisade mig i debet och kredit. Han ordnade så det blev ett aktiebolag av verksamheten. Bäst så, sa han. Varför? Det begriper du inte ändå. B är inte bra på att förklara saker och ting. Men jag tycker ju alltid att jag har bättre idéer, så trots att jag lärde mig det grundläggande om bokföring, så blev det en salig röra. Vårt umgänge blev därför intensivt, minst sagt och – och det fick B veta – revisorsfakturor är som slag i ansiktet. Det blev många sköna extrapengar pga detta roliga extraknäck i alla fall! Väl förvaltade genom B:s rådgivning.

Men att vara vän och granne är en sak. Kund-leverantör en annan. Det visade sig, inte helt oväntat, att vi klarade av situationen väl. Och hans råd har varit ovärderliga i en mängd olika avseenden. Jag lärde känna andra av hans kunder lite perifert.

Kom Anders, kom med och lyssna på ett jättespännande affärsupplägg. Ett av de sista möjliga och samtidigt natursköna sommarstugeprojekten i norra Bohuslän är på g: Ett markområde med övertagande av div avtal med kommunen om exploatering och ev också inkluderande fordringar från andra parter ingick. Inlösen och fördelning av div gamla gemensamhetsinrättningar, servitut, allmänningar. Oj. Det låg en hel del privata små stugor i området som inte ingick. Dem skulle man samarbeta med om alla anläggningsarbeten som låg i korten. Oj oj! Hmm. Arbete och pengar. När får man tillbaka det? Det räknades och räknades. Jo, med 38 tomter att sälja så måste detta bli bra.

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Jaha, tänkte jag. På mina föräldrars sommarställe hade en sån där exploatör (Herr J) dykt upp 1967. Där hade föräldrarna hyrt olika ruckel ända sedan 1947. Ett underbart förfallet gammalt brunnssamhälle som f ö stått förlaga till Povel Ramels ’Sorglösa Brunn’. Badskåpen i PR:s film Ratata kände jag igen från det förfallna varmbadhuset, som hade en oändlig mängd glasrutor att panga. För dem som gillar att förstöra. Ett eldorado för barn.
Det grävdes och röjdes för rörledningar och vägar. Dansbanan förföll och revs.Tomter styckades av. Gamla ruckel bytte ägare och fallfärdiga anläggningsbyggnader revs. Sådant som var gratis började kosta pengar. Som t ex att lägga ut en boj för båten. För att inte tala om vatten och avlopp. Charmen var på väg att försvinna helt. Hos frissan fick J:s hustru veta vad för slags man hon var gift med. Ganska snart kom skilsmässan. Hans söner höll sig på sin kant med grabbiga amerikanska bilar. En dam, med egen sjöbodsbrygga, fick veta att hennes båt var så bred att den delvis inkräktade på exploatörens egendom. Cirka en halv meter! Men det började så småningom bli riktigt prydligt. Man hörde alltmer sällan talas om mögliga tapeter och ruttna köksgolv, paddor i brunnar och vita möss i matkällarna. Utedassen blev färre.
Många började uppskatta den nya moderna tiden. Men vi hyrde vidare, körde det gamla vattenverket själva och ville slippa allt som hör ägandet till. Här har man ledigt! Jag glömmer aldrig minen hos en amerikansk fru till en affärsman, på besök hos oss (föräldrarna), när hon frågade efter toaletten. I utkanten på tomten längs en smal, lerig stig med grön-bruna vassa buskar på ömse sidor. Dit trippade hon i sina extremt högklackade dojor. Nöden har som bekant ingen lag.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Jag var därför skeptisk till att ingå i ett sommarstugeprojekt av detta slag, men det kunde ju bli tillfälle för andra affärer. Kontakter är ju A och O i konsultbranschen. Jag följde med. B hade bättre koll på mina tillgångar än jag själv, och visste att jag med lämpliga transaktioner skulle kunna skaka fram kapital och gå in som delägare. Bohuslän? tänkte jag. Bara kala klippor och ljung. Så blåser det hårt och har en tunn skärgård. Kallt, omysigt. Njae. Detta var i början av 90-talet och bankkrisen var inte helt överstånden. Det skulle investeras på lånade pengar. I rörledningar, pumpstationer, båtplatser osv. Flera miljoner. B hade kontakter. ”Det ordnar jag.” Och jag lyssnade och tänkte på det goda kaffet.

Jag ringde min äldre bror, som var bankdirektör, och berättade. Jaså, sa han. Du ska bli Bohusläns Herr J!!! Hans understatement var inte att ta miste på. Detta var inget för mig. Placera pengarna i aktier. Det är billigt nu. Hmm.

Investeringen som skulle göras var ändå ganska måttlig. Ett annat konsortium hade försökt köra detta projekt ett par år tidigare, men stupat på bankkrisen. De gick i konkurs. Så de pengar som skulle betalas var de fordringar som Götabanken hade i detta konkursbo. Ett gyllene tillfälle alltså.
Med darr på stämman sa jag ja. Jag tänkte mig en roll som sleeping partner. De andra var liksom mera lämpade. Entreprenörer i olika hantverksbranscher, mäkleri mm som de var. Jag litade, och har alltid litat på B. Och tydligen han på mig. För plötsligt var det massor av pengar på mitt bankkonto. Vad är detta? Jo, du ska gå till banken köpa loss hela området. Så då gjorde jag det. Genast. Fick för mig att det var bråttom. Någon annan kunde ju vara ute efter samma guldklimp. Då visste jag inte att mina partners haft fingrarna i vissa andra syltburkar som Götabanken också haft synpunkter på.

Idiot! Du har förstört allting! Banken kommer att ta pengarna för de andras ouppklarade affärer. B var verkligen arg och undrade hur jag kunde vara så dum. Bara gå och betala!! Jag kontrade med att banken inte kan se att det inte är mina pengar som satts in. Jo, de kan se vilka som är delägare i det nya bolaget. Bla bla bla. Det löste sig. Nu hade jag investerat i ett sommarstugeområde! Är en ny Herr J. Fast sleeping. Trodde jag. Samt koncentrerade mig på att sköta mitt lilla ingenjörsbolag, som för tillfallet hade 0 anställda, då inga pengar fanns att ta ut lön med. Än mindre arbetsgivaravgift och skatt.

Den vackra vårdagen 14 maj 1994 var B och jag överens om att jag skulle se det fantastiska investeringsobjekt som hittills bara kostat pengar. Så klart vi skulle besöka platsen. B bedömde att min bil var den lämpligaste att åka med. Jag sa inget om det högst tveksamma bilbatteriet, samt att automatväxlade bilar inte kan skjutas igång. Vi tog våra hustrur och en väninna och for iväg. Batteririsken var ju en bagatell jämfört med investeringsrisken.

Det visade sig vara en väldigt naturskön trakt. Jungfruelig och med omväxlande natur. B hade varit där förut, och det där karga och kala som jag förknippat Bohuslän med, det måste revideras.
Så på vägen tillbaka sa han:
- Stanna lite här. Den där stugan ingår i köpet. Kunde inte det vara något för dig? Lite färg. Någon bräda då och då, när du har lite att göra i konsultfirman.
- Är du inte klok?
- Vi kan ju hjälpas åt att röja.
- OK vi tittar väl lite då.
- Har du nyckel?
-Äsch, det har ju alltid grannar!
Så jag gick in till närmaste granne och presenterade mig och frågade.

- Jaså nyckeln? Den har väl ägaren! Du får väl fråga säljaren! sa han, mycket avvisande och mumlade något om att förfallet har sin skönhet. Han var skeptisk efter det tidigare konkursade konsortiets göranden och låtanden på platsen, så jag bedyrade att exploateringen skulle ske mycket pietetsfullt. Vi gick. Det gick att pilla bort lite fönsterkitt och på så sätt öppna köksfönstret, och vi klättrade in. Alla fem.

Gardinerna var som papper. De få möbler som lämnats kvar var rena skräpet. Innertaket med pärlspont i köket hängde ner. Vackra tapeter! Vedspis. Golvet i hallen var misstänkt mjukt. Vackra dörrar. Fin utsikt över ett sund. Tunt och smäckigt material i den garderobsliknande kyffe som dolde stegen till vinden. Däruppe hade man byggt en usel koja av tretex och läkt och på så sätt skapat ett mycket litet rum att bo i. Hanbjälken på takstolen var kapad så taket hade säckat en del. Ett sådant tilltag! Utomhus låg flaggstången fallen, murken och knäckt i tre delar. Men med knoppen av glas helt oskadd. Björksly växte så nära huset att de petade ner tegelpannor när de vajade för vinden. Rester av ett gammalt staket kunde skönjas. Dörren till källaren låg på trekvart med bortrostade gångjärn. Myror i mängder. Men huset stod någorlunda rakt upp och verkade torrt invändigt. Det fanns egen brunn med flytande likrester av möss. Vattenpumpen var hoprostad. Skorstenens murbruk verkade bortvittrad så omfogning, minst, var nödvändig.

Det blev långa diskussioner inom familjen. Och till sist affär trots att man ju ändå aldrig har tid att bo på sommarstugor någon längre tid…
Ja, så började mitt liv som kombinerad sommargäst och tomtexploatör. Ingen bra kombination! I huset hade ingen bott på 19 år visade det sig, och det som följer på detta är en helt annan historia.