det kommer bilder
när uppsluppna män
manövrerar stenbrytarvagnen
neröver strandstenarna
för att bärga det stora ekfatet
med den dyrbara lasten

med Anton i Viga som dirrigent
knegar hästarna på
upp över strandbrinken
skymningen sänker sig
och strandridarna
synes inte till

mörkrets skyddstäcke
inväntas innan fatet
fraktas vidare
förväntan är stor

finborren kommer fram
och råghalmsstrån
sättes in i hålen
ett hål för varje man och strå
söderns livgivande kraft
rinner genom stråna
och den vresigaste
av de vresiga
får ett mjällt utseende

så går larmet
strandridarna
är på väg
folket lämnar hastigt
gården
anton gömmer sig
i kökssoffan

Frågan ställs
var är anton
strandridarna
frågar mor i huset
som knycker på nackn
och fortsätter röra i grytan

då sker märkliga ting
i vigaköket
sakta lyftskökssoffelocket
av och en sälliknande
varelse böjer sig
ut över golvet
en röd vätska rinner
ur munnen

anton har gett
sig till känna

Strandridarna
betraktar häpet
scenen ruskar på huvudena
beslagtar vinfatet
och beger sig därifrån

somliga straffar
gud genast
blir enda
kommentaren