Alla gör vi någon gång bokslut.
Det kan ske på olika grunder och i de mest skiftande sammanhang.
Någon har förskingrat , någon har gjort konkurs och revisorer och borgenärer börjar bläddra bland siffrorna .
Ett annat vanligt bokslut är när någon är efter en människa , som lämnat detta jordeliv. Nu var det inte något av dessa alternativ i detta fallet, vilket jag nu tänker berätta om

Vår familj bestod från begynnelsen av sex personer. Mor och Far och fyra syskon. Far dog för tjugo år sedan och vi har inte blivit flera.

Mor hade vid detta här tillfället blivit nittotvå år gammal. Hon var mycket glömsk och visste ingenting om vare sig bokslut eller annat. Vi var helt enkelt tvingade att ordna med ett annat boende för henne. Hon fick med sig det som kunde rymmas i det nya hemmet. Allt det övriga måste det hända något annat med. Skulle vi låta magasinera allt till efter Mors död eller skulle vi redan nu dela det sins emellan oss?
Många diskussioner följde och våra samvetsröster pläderade för och emot.
Emellertid blev det för.
Syskonen infann sig till Mors lägenhet och där vändes alla saker upp och ned, från sidan och i alla tänkbara geometriska vinklar.
- Titta här! - hördes flitigast från min äldsta syster, hon har alltid varit svag för prylar.
Hon hittade en liten kaffekopp med rosor på, vips var den antik ochn rosorna handmålade. Att en härrörde från mitt första äktenskaps bokslut och att den dessutom var spräckt kunde hon inte tro på.
Förunderligt hur Mors alla saker plötsligt kunde bedömas som verkliga rariteter. För min egen del hade jag några livs levande bokslut bakom mig, och hade således inte plats för flera i mitt nuvarande hem.

Tiden går fort, när man skal vända på allt och dessutom leta på alla möjliga och omöjliga ställen. Mor, som med åren gripits av sparsamhet, kunde mycket väl ha gömt eller glömt pengar eller annat i värmeugnen tillsammans med Hemtjänstens pannkakor eller kanske hade hon stoppat in något i Bibeln, som, ansåg hon, var ett tryggt ställe : Herren Gud bevarade ju allt, och det var väl ett bra ställe att förvalta sitt pund.

När alla utrop ochn vändningar var avklarade, hade vi kvar kartongerna med papper.
Längst ned i en av kartongerna, under trettio gamla, betalda räkningar,recept,tidningsurklipp, symönster och reklam låg fyra handskrivna pappersremsor. På var och en remsa hade hon nogsamt nedtecknat, visserligen med många överstrykningar och frågetecken , vad var och en av oss syskon skulle ha efter hennes död.
Där stod på remsan till min ende bror: Lars skall ha testamentet efter Far. Det hade Far alltid i innerfickan på kavajen vid alla sina resor.
Tystnad uppstod.
Tre ögonpar riktades emot mig som stora frågetecken. Jag var nämligen den enda av oss, som varit närvarande vid Fars bouppteckning, visserligen med fullmakt från mina syskon, men ändå.
- Herregud!, är det inte klart med Fars testamente?- hördes en kör. Jasså - minsann! Undanhållit oss testamentet.
-Det här förstår jag inte, sa jag. Inte reste väl Far land och rike runt med sitt testamente i innerfickan, och, om så varit, varför?
Varför hade Mor undanhållit oss det? Fanns det en bedragare i vår familj.Våra samveten vidgades gentemot Mor. Hur hade hon kunnat göra så mot oss och mot Fars sista vilja?

Ingen av oss hade någonn ytterligare kommentar.
Jag gick in i ett angränsande rum och började titta i bokhyllan. Lyfte på Mors dagliglästa litteratur. Överst i den högen låg en liten svart bok med slitna pärmar. Förstrött öppnade jag den och där stod på första sidan: Detta testamente skall Lars ha som ett minne efter sin Far.