..... är väl inte att tänka på?

Pang!
En redan röd kind blev ännu rödare. Han tog sig för kinden, stapplade några steg bakåt. Blomsterkransen som prydde hennes vackra huvud åkte av i hastigheten. Han gjorde en ansats att plocka upp den, men fick en blick som kunde döda. I stället såg han vilken vacker rygg hon hade. Hon tog snabbt upp den själv.
Pang!
Så for dörren till pigkammaren igen och hon var borta. Hon låg på sin säng och grät, och undrade hur han kunde förstöra allt det fina på det sättet. Gryningsmolnen, daggen, den friska luften. Och inte luktade han så farligt heller. Men – klockan var mycket, och snart var det mjölkningsdags, hon tog av sig och gick till sängs.
Drängen fattade inte mycket. Han tyckte han fick ihop en bra blandning av uppskattning och respekt i sin korta mening, men insåg att det var fel. Hon borde ju fatta att det var fint tänkt, åtminstone, tyckte han. Han stod kvar länge, men satte sig en stund i dikeskanten och lutade huvet mot en stolpe. Efter en stund somnade han.
Någon halvtimma senare letade sig en av dagens första solstrålar till hans ögon, och han började resa sig för att gå hem. Han var fortfarande kär, men tyckte han blivit illa bemött.
I detsamma kom pigan ut. Hon skulle mjölka, och var arbetsklädd. Det fina förklädet hade bytts ut mot mjölkningsditot, och hon hade en bomullsschalett om huvudet. Men lika vacker ändå. Kanske ännu grannare. Så skulle hon ju se ut till vardags om de bleve gifta.
- Sitter du här än? Fattade du inte? Sitter du och vaktar på mig. Ska jag hämta bonn!!!!
Hon såg på hans ansiktsuttryck att detta inte var rätt sagt, stannade till, funderade något ögonblick, och gick mot lagårn.
- Dä va snällt menat! Söm en menar när en vill gefta sig, sa han och började gå hemåt.
- Det var annat! Stanna!
- Vafför dä? Om en gefter sig vill en ju ha barn, å då måste en ju…
-Jag måste mjölka, men ja ä inte arg på dig längre.
- Å ja måste tröska, sa han, och tänkte på nästa dans bort i vägen på lördagnatten. Hon var ju åtminstone inte arg längre....