Hon.

Flickan med det långa ljusa håret.

Hon lindar sina armar runt min midja och mina egna landar runt Hennes nacke.
Hon ser på mig med grå ögon i det där hjärtformade ansiktet och luft strömmar mellan mjuka rosa läppar.

Samma läppar som fått mig att ligga vaken mellan klibbiga lakan och stöna
lika många nätter som jag har suttit uppkrupen på mitt iskalla skrivbord och tänkt kyliga tankar om mitt ego.


du vill bara se saker som inte finns

du vill bara vara speciell

du är bara ensam



Ibland, under regniga dagar tror jag på rösten i mitt huvud och jag känner mig patetisk.
Men just precis nu är Hon det enda jag tror på.