Dräng-Lars var arg och på allmänt på dåligt humör. Nu satt han som hästkuskslusk på mjölkskjutsen och hämtade mjölk som stod och surnade på mjölkpallarna om han inte rappade på. Av de sju gårdar som skulle besökas varje tur, låg Klasons sist på turen. Där hade han jobbat fram till för någon vecka sedan, då han fick sparken. Han hade tur i oturen som genast fick jobb på mejeriet, men det är ju för galet att han måste jobba nästan jämt. Mjölken kunde ju inte stå särskilt länge på pallarna.

Det var inte hans fel, att han inte platsade längre, tyckte han. Han kunde väl inte hjälpa att han var av adlig börd. När han sa det till Pig-Anna hade hon blivit vrång mot honom, då hon också var adlig, och det fanns risk att de var halvsyskon. Ingen av deras mammor hade varit särskilt tydliga om vad resp pappa hette. Bara att han var greve. Det räckte med byfånar här i trakten, så Pig-Anna höll på sig, om hon inte var säker.

Dessutom tyckte Anna att han var lat, och för att visa det, jobbade hon gärna i ladugården, också med typiskt manliga göromål. Så även i svinstian, som för övrigt låg vägg-i-vägg med pigkammaren. Det retade Dräng-Lars, som då såg en extra anledning att sätta sig ner och ta en extra pris snus. Detta retade Anna, som blängde ännu surare på honom, för det. Hon ville gärna bli gift, och kände att hon fick bjuda till lite då och då, för att inte bli känd som fjär och omöjlig. Då skulle hon ju knappast kunna få någon bra karl. Men Dräng-Lars sa till henne i klartext, att hon var så manhaftig, att hon aldrig skulle bli gift.

Här rådde inga positiva vibbar, och Anna skvallrade för bonden om Dräng-Lars lättja. Bonden såg då sin chans. Han hade goda ursäkter för att sparka Lars, samtidigt som han ju uppenbarligen kunde få drängjobbet utfört av Anna. Fiffigt! För att klara det, måste han nog avlasta henne, Anna, lite. Han tänkte försöka få frun att ta tag i matlagningen, och inte bara ägna sig åt sina barn. SINA barn.

Så råkade han, Dräng-Lars, ha samma förnamn som sin f d husbonde, och frun (bondmoran) anlade olika tonfall beroende på vilken Lars hon tilltalade. Bonden hade retat sig länge på det, men droppen kom efter hennes senaste nedkomst. Inte heller åttonde ungen liknade honom. Folk i trakten, som lagt märkte till både aktivitet och fertilitet på gården gratulerade åter – och med glimten i ögat - till den lyckade nedkomsten. Nu bad han alla dessa att dra åt skogen! Detta var droppen som gjorde att Dräng-Lars fick sparken. Han hade inget med spädbarnet att göra. ”Inte den senaste ungen i varje fall!” la han till, när bonden försökte förhöra honom. Här fick bonden det avgörande beviset, för frun nekade, och såg till att även bonden själv kunde komma i fråga i eventuella faderskapsdiskussioner.

Mjölken hämtas

Nu närmade han sig i alla fall den sista mjölkpallen. Mejeri-märren hade inte tömt tarmen på länge, och det kunde ju ske när som helst nu. Han undrade om det var rena tillfälligheter att så skedde, när han var just här. Det var därför ganska geggigt vid just denna mjölkpall. Varken det lätta sommarregn som just föll, eller hans humör, hade gjort saken bättre. Han befarade att bonden skulle beskylla honom för illvilliga sattyg. Det var inte bra, för han hade varit hos länsman och framhållit hur oskyldig han var till allt bråk på gården, men ändå fått sparken. Det gäller att hålla sig klanderfri om man med länsmans hjälp ska kunna klämma pengar – eller åtminstone brännvin - ur Bonn-Lars.

Sista biten satt han därför med en skyffel i beredskap bakom ändan. Han ömsom klappade på skinkan med skyffeln, för att stimulera processen, ömsom höll han den i beredskap inunder. Det var lite problematiskt, för detta ökade ju farten så mjölken i de fulla flaskorna, från de tidigare gårdarna, skvimpade och började rinna på utsidan. Så därför var han ju tvungen att hålla in hästen med tömmarna, som han då fick hålla mellan tänderna. Det kom inget, och nu var han framme.

Nu handlar det om mjölken, som stod i 2 stora plåtmjölkflaskor på den knirkande klasonska pallen, som idag, bara nästan, hade samma höjd som flaket på mejerivagnen. Allt för att bytet mellan tom och full flaska skulle gå smidigt. Först skulle han – allt enligt instruktion – lukta på mjölken, och kontrollera att den föreföll ren. Han såg ganska många drunknade flugor. Det gjorde inte så mycket, för med hans ”tjyv” (en liten skopa som man tar lite av det översta gräddiga skiktet med) kunde han fiska upp flugorna. (Han såg till att det kom med lite extragrädde.) Så hällde han denna i en egen liten plåtflaska som han försett med en sil. Så gjorde han alltid, och den grädde som han på så sätt utvann, var hans bytesvaluta om det blev tillfälle för lite trevligheter under turen. Annars försökte han göra sig populär genom att hälla den i den populäraste gårdens flaska när turen var klar. Så de fick lite extra betalt.

Vad är detta? Mjölk på pallen! Flaskan är ju läck! Hur har detta kunnat ske? Flaskorna, som var av Wedholms fabrikat, höll ju alltid tätt, om man inte var förfärligt vårdslös. Nu var goda råd dyra. Han ville inte bli beskylld för att ha slarvat med flaskorna.

Förresten, detta var det inte hans problem, han tyckte gott han kunde dra över den täta flaskan till flaket först, innan han ingrep mot den som var läck. Den fick stå kvar på pallen, så det rann lite mera, då han ville kunna få vittnen till att inte han ställt till något, under sista biten till mejeriet. Så gick han lite makligt ner mot Pig-Annas till, för att be henne att hälla över mjölken i en av de tomma bytesflaskorna som han hade med sig. Knack-knack. Inget svar. Anna var inte inne i sin kammare. I svinstian då? Av med haspen. Snabbkoll. Inte där heller. Javisst, ja, hon äter förstås frukost. Upp till boningshuset.

Vad är detta? Mora-Klockan i sina beståndsdelar, och fyra sovande personer vid köksbordet. Frun kunde allt få hjälpa till med detta, i stället för Anna, tänkte han, så han klappade henne hemtamt på akterkastellet, så hon vaknade. ”Hej frun!, viskade han. Jag behöver lite hjälp!” Han blinkade med ögonen. Frun var snabbt på benen, såg att de andra fortfarande sov, och smet en trappa upp. Dräng-Lars förstod precis och följde efter. Det gäller ju att prioritera, tänkte han.

Anna sov räv och såg och hörde alltihopa. Hon funderade på om det fanns någon taktisk vinst att göra, efter så där 4 - 5 minuter. Hon ville gärna jävlas, framför allt med Lars, och frun med, efter hennes senaste raseriutbrott. Men hon fick ingen bra idé, som gagnade henne själv, och efter så där 10 minuter kom de nertassande för trappan igen.

Nu framförde Lars sitt ursprungliga ärende. Då ”vaknade” Anna. Och det säger du nu! Skrek både Anna och frun till honom. ”Ja velle ha petalt för ni slarvar mä flaskera!” kontrade Lars flinande, ”så nu fåri allt hälla öm mjölken. Dä ä inte mitt jobb!”

Både Bonn-Lars och Dräng-Anders vaknade till av oväsendet. Båda hörde att det handlade om mjölk och sådant är ju kvinnogöra, så de slog dövörat till och somnade om.

Först sprang Anna, sedan Frun och till sist kom en något slapp Dräng-Lars till pallen. De var inte ensamma. Framme eller på väg dit var även flera smågrisar. Och, visade det sig: Med framfötterna på flaket stod en stor sugga och slickade silen till Lars ”egen” grädde, som hon lyckats lirka upp ur hans flaska. Hon hade just smaskat i sig de läckra flugorna och gav sig nu på själva flaskan. I nästa ögonblick lyckades hon få ner trynet i själva flaskan, som fastnade. När hon ville skaka loss den, rann det grädde åt alla håll, men flaskan tätade ändå rätt väl mot trynet, så en del fanns nog kvar att rädda. Nu sprang Lars så fort han kunde. Det säger inget om fart, desto mer om att rädda egna intressen. Precis när han tog ett livtag om suggan, vek suggan undan mot pallen. Det tålde inte pallen, som genast förvandlades till en hög brädor, med suggan, skräckslagen, uppepå. Och Lars överst. Lars hoppades fortfarande kunna rädda en del av sin grädde och vägrade släppa taget om suggan, som knappt kunde andas, och flydde ner i diket.

Suggans kamp.

Nere i diket tappade Lars greppet och suggan rusade i hittills aldrig skådat sporrsträck. Antagligen i hopp om att flaskan skulle lossna av sig själv. Hon sprang i det höga gräset i diket, och började slänga med huvudet mot de båda dikesrenarna i hopp om att den skulle lossna. Mest liknade hon en flygande sten där hon banade sin väg längs dikets botten. Efter ett par hundra meter var hon tvungen att stanna och hämta andan. Fortfarande med flaskan över trynet. Benen sjönk långt ner i den våta dikessörjan, och hon behövde bara luta sig lite för att få stöd och vila i denna sommarvarmt gosiga och grisiga miljö. Hon behövde tänka över sitt problem. Grisar är inte dumma.

Klockan började närma sig elva och prästen kom cyklandes på sin skraltiga cykel för att hålla gudstjänst. Suggan i diket hörde skramlet och vände på huvudet för att se vad det var fråga om. Prästen visste väl hur mjölkflaskor såg ut, även underifrån, och hajade till ganska rejält när den – som ha tyckte – bortslängda flaskan i diket – med botten upp - rörde på sig. Han såg inte grisen, då han tog henne för en stor gråsten. Märkligt! Måste ha varit en synvilla tänkte han och cyklade vidare.

Längre bort skulle han över ån vid kyrkan. Via en vacker vitmålad träbro. Det var en slingrande å, ganska smal och vacker. Vid dess stränder låg ömsom stenpartier, sandstränder och partier med vackra vattenväxter som t ex näckrosor. Strax intill bron breddades ån till en naturlig lagun. I denna lagun mynnade också det aktuella diket. Här på bron brukade prästen stanna till, och ta in lite av årstidernas växlingar. Dessa härliga söndagsmorgnar. Synd att de ligger så tidigt.

Kvällen före den aktuella dagen hade hans hustru förebrått honom för hans brännvinsvanor. De började bli lite väl vidlyftiga tyckte hon. Han hade viftat bort det hela med att ”Gud säger till när det är lagom”. Efteråt besinnade han sig, och tänkte att nästa vecka får jag nog ta itu med detta själv. ”Gud kanske förväntar sig det.” Så funderade han på vilka hälsosamma drycker man skulle kunna tänka sig i stället. Dessa tankar tänkte han medan han stod där på bron. Solen lyste nu igen, och regnskuren någon timme tidigare hade fräschat upp naturen och gjort denna syn till något man kunde njuta av länge. Så han försjönk ganska djupt i sina funderingar. Någon annan dryck? Svårt! Vatten? Nej, det dricker ju alla andra, och ersätter inte brännvin. Öl? Ja man kunde ju alltid öka ölintaget, tänkte han, men fick nog känslan att det inte skulle lösa problemet med hustruns ständiga förebråelser.

För ögonblicket riktade han blicken mot vassruggen med näckrosorna. Så ser han samma, buckliga flaskbotten sticka upp ur ruggen, som han sett strax innan. Pendlande av och an. Han kunde snart se lite av grädden som alltjämt rann ut förbi gristrynet (som dock var effektivt kamouflagefärgat.) Grisen simmade så gott som helt nedsänkt under vattnet, och, särskilt med de solreflexer som förelåg, syntes inget av själva suggan. I kölvattnet såg han också den vita gräddstrimman som bildades ovan vattenytan. Den rörde sig mot bron, rakt mot den punkt där han stod. Under bron lossnade äntligen flaskan, sedan suggan gjort ett begåvat dyk, så flaskan fått flytkraft. Sedan vände grisen och letade sig hemåt. Prästen, som undrade om flaskan skulle komma fram på andra sidan, skyndade över dit och såg samma flaska, liggande på den grunda åns botten, tom och med öppningen riktad rakt emot honom. Vaggande av och an, av vattnet som flöt fram.

Med ens rycktes han upp ur sina dagdrömmar och insåg att Gud hade sänt honom ett budskap. Han hade inte väntat sig att det skulle kunna ske per flaskpost, men det var nu uppenbart att så kunde ske. Han fiskade upp flaskan, bestämde sig för att den hade ett mycket högre symbolvärde än de silverkandelabrar och annat bjäfs som prytt altaret så länge man kunde minnas, och for iväg i full fart mot kyrkan.

Kristallklart var att Gud inte ville att han skulle vänta med att framföra sitt budskap till församlingen. Här ska införas alkoholfritt nattvardsvin. På lite sikt. Hans livs dryck framöver var mjölk eller vatten. Basta, det var ju de drycker som präglat det gudomliga budskapet. Kan inte hjälpas. Han bestämmer sig på stående fot att inleda dagens predikan – som strax skulle börja - med följande ord:

”Kära församling. Ibland tappar Gud tålamodet med oss människor, och då gäller det att handla snabbt. Jag har idag fått ett bud: Ska något gott komma ur en flaska, så ska det vara mjölk eller vatten. Idag har vår Herre varit så konkret att han skickat sitt budskap per flaskpost.” Han så skulle peka mot flaskan på altaret och säga. ”Kan det bli tydligare?”

Detta berättade han upphetsat för kyrkvaktmästaren. Så beordrade han att mjölkflaskan skulle fyllas med det renaste vatten, och ställas på den plats där alltid kalken med nattvardsvin brukade stå.

Domedagen kan vara nära. Alltid.

Kyrkvaktmästaren trodde att den dagen redan var kommer, och såg med fasa fram emot predikan.