Med åldern fick det bli lite högre hus. Eller klippor för den delen. Men oftare hus, förstås. Det var alltid ett litet ögonblick han tvekade först, men det hörde bara till. Steget ut tog han alltid. Eller störtdök kunde han också göra.

Ju högre upp, desto mindre rädd var han. Hans egen tyngd drog honom hårt ner och sen upp och hade han väl klarat sig dit utan sönderkross blev hans bly vingar. Som en ladusvala i ett U. Ofta skedde det i mörker på grund av förföljarna men i uppvinden sjöng det av luft och ljus.

Han visste inte om det var fallandet han besegrade. Bara att segla var nödvändigt. Ett obetvingligt måste, som hade det här sättet att skrika.

Fågel och sånt snuddade han aldrig vid. Och människa hade han väldigt nära till. I en återkommande dröm vaknade han på morgonen, grep sin portfölj och gick till jobbet.