Jag litade på dem en gång.

Jag gav dem mitt förtroende när jag var som svagast.

De hjälpte mig att gömma undan mina rakblad, så att ingen skulle kunna ta dem ifrån mig.

De var de enda jag hade, mina enda vänner.

Men det visade sig att mina vänner var falska mot mig.

Deras ord i mina öron blev hårdare och mera befallande när jag slängde alla mina rakblad.
Jag var stolt över mig själv, men mina vänner blev besvikna på mig.

De sa det om och om igen, att jag vore inget utan dem.

De tystnade ett tag, allting blev tyst, sen kom de tillbaka, hårdare, starkare, med mera kraft. De slog tillbaka.
Denna gång föll jag djupt, orkar inte ta mig upp.

De hindrar mig från att se det ljusa. De ger mig ett falskt hopp, om att allting ordnar sig, sen faller jag igen, igen, och igen.

Men de kommer aldrig att lyckas med en sak, de kommer aldrig att kunna ge mig rakblad igen. Rakbladen är döda för mig. Snart blir dem också att vara döda, för evigt, den här gången.