Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En längre dikt som nästan blev som en novell. Den är om min sorg efter en nära killpolare som dog här i höst.


När du helt plötsligt var borta.

Det känns som en mörk dag. Men solen lyser upp som en hälsning för att hjälpa mig och ta nya tag. Jag träffade dig på krogen. Du dök upp från ingenstans, du lyssna på mig och gav mig en chans. Den dagen jag fick veta att du är borta. Jag blev så arg och ledsen och kände mig så övergiven. Men jag vet att du ville leva och detta var något som bara hänt. Men nu kan jag inte längre ringa dig, och lyssna på dina roliga skämt.

Denna dag var oerhört jobbig. Jag åkte med tåget allt kändes nästan overkligt.
Folk lever som vanligt går till sina jobb, stressar runt. Jag kände bara en stor sorgeklump. Jag saknar dig något otroligt. Du fick mig och skratta och ha roligt.
Du är plötsligt borta, det ligger många vackra blommor vid din grav. Du visade mig vad sann vänskap var, du mig så mycket livsglädje gav.


Det är alldeles tyst när jag står vid din kista. Mitt hjärta känns som det kommer och brista. Jag ser din bild med ditt vackra leende. Du känns så nära som du vore där. Det var många som älskade dig, och höll dig så kär. Mina tårar rinner.

Näsdukarna en efter en försvinner. Jag minns alla goda minnen från dig. Då du uppmuntrade och skojade med mig. Du var en snygg och stark kille. Som i livet alltid lyckades med det du ville. Du gav mig den största gåvan, som var sann kärlek. Jag är glad att jag fick den tiden med dig. Du gav mig så mycket till mitt liv som alltid stannar kvar.

Du fick mig att känna mig älskad på ett speciellt sätt. Du gjorde alltid min dag så spännande, och vår vänskap kändes så äkta och rätt. Vi hade ett band emellan oss. Du kunde snacka med mig om allt, och släppa loss.

Jag upplevde en dag ett starkt sken, som ett tecken från dig. Att jag inte behövde oroa mig. På att du har det bäst nu. Varenda människa har en uppgift på denna jord. Din var för mig att säga de värmande ord. Som fick mig att i mörkret se ett ljus. Du släppte in mig i ditt hjärta och in till ditt hus. Du hade ett sort hjärta. Därför känns allt som en oerhörd smärta. För att en sån bra vän förlora. Mitt i höstens mörker som sänker sig ner. Men när jag dig inom mig ser att du nu har de bra, du ler. Så finns där inte någon sorg mer.




Fri vers av livets dilemma
Läst 474 gånger
Publicerad 2009-12-28 18:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

livets dilemma