Du är som jag när vi andas. Bakom en glasvägg lever du,
jag ser dig igenom fönstret. Hur du rör dig, hur du skrattar.
Hur du gråter och hur du andas. Imma gör det svårt att se,
det har täckt glaset så länge nu. Det är knappt jag minns
den tid då jag såg allt klart. Det var så länge sen nu. När
jag ser dig stannar tiden och jag måste blinka. Långsamt.
Du bränner i mina ögon, etsar dig fast på näthinnan. Och
när jag öppnar ögonen igen är det som om allt bara var en
dröm. Jag ser bara imma igen. Men om jag slutar andas
då? Kanske försvinner imman, kanske kan jag se dig klart
igen och inte bara som en skugga bakom en ridå av grum-
liga tårar. När du viskar mitt namn faller jag. Raklång ner
i den djupa snön. Flingorna smälter under min hud och
kylan känns inte. Du ser på mig och skrattar samma skratt
som bakom glasväggen alldeles nyss. Lyfter upp mig från
snön och blåser bort de smälta snöflingorna från mitt ansikte. Jag har rätt. Du är som jag när vi andas. I takt med molnen. Jag andas ut. Fan. Fanfanfan. Ännu en gång är imma allt jag ser. Du var bara en dröm, en illusion. Eller, vänta. Genom imman ser jag dig. Genom imman och genom fönstret ser jag hur du lever.

Att du andas.